På den tiden det fanns en utställningshall på biblioteket i Lessebo ställde vi ut diverse saker under februari. Det blev fem sådana utställningar - länkar till dem finns här.
När den möjligheten försvann kom vi överens med biblioteket: vi får ha ett litet podium där vi kan ställa ut "månadens föremål", med början februari 2023.

Ganska snart visade det sig att vi sällan har kunnat begränsa oss till ett enda föremål... ofta har det blivit en grupp av föremål som har någon teknik gemensam. Här är de, iallafall.

Från och med 2025 kommer "månadens föremål" bara att innehålla årets föremål.
Alla "gamla" kommer att finnas på denna sida.

2024

december:

Senfkristall...
... kallas det i Tyskland när man använder sina gamla senapsglas som dricksglas.

Här i Sverige brukar man säga att det var Edwin Ollers som på 1930-talet, när han arbetade på Limmared, kläckte idén att utforma senapsglasen på ett sådant sätt att de skulle kunna göra tjänst även som dricksglas.
Vare sig detta är sant eller inte har glas använts som material för förpackningar i över 4000 år. Orsaken är förstås att glas är tätt, lufttätt, och därmed håller kvar smak och lukt inuti förpackningen samtidigt som luft utifrån inte kan komma in. Ja, så länge som proppen håller tätt, förstås.

Ja, förresten: Nu skall vi modifiera det här litet:
En förutsättning för att livsmedlet verkligen skall behålla sin fräschör även i en helt tät förpackning är förstås att det är sterilt. Romare och greker brukade i första hand förvara sitt vin i lerkärl. Arkeologerna tror att man valde lerkärl därför att de är tåligare. Men år 1867 hittade man en vinflaska av glas i en romersk grav utanför den tyska staden Speyer. Den dateras till ungefär år 325 och innehåller flytande vin. Idag skulle vi kalla den en magnum eftersom den är på 1.5 liter. Man har inte öppnat den och ingen tror att vinet skulle vara gott. Mikroorganismerna har nog gått illa åt det under de 1700 år som gått. Men det hindrar inte att parfymflaskor som är 4000 år gamla finns.

Än idag används glas som förpackningsmaterial. Hur många glasburkar har du själv hemma?
Detta är ett urval från vårt hemma-skafferi och kylskåp... (det finns mer!)

Inget av decembers föremål tillhör museet, så denna gång blir det inga länkar till inventariet.
Jo förresten, föremålen finns inte med här på bibblan, men museet äger faktiskt två svampkonserver från 1950, kanske 60-talet. Vi visar dem i museet under sommarsäsongen, men de får flytta till frostfri förvaring under resten av året.

november:

Gjutet glas
(kallas ibland "stöpt") – gjutning är när det flytande glaset hälls ner i en form, utan att någon kraft appliceras.
Tekniken är urgammal, gjutna fönster finns i Pompeji, och kan användas för stort som smått. 1934 göts spegeln till teleskopet på Mount Palomar. Den är fem meter i diameter. Och så kan man gjuta små saker som Bergdalatroll eller små medaljonger att hänga i fönstret eller julgranen.

Formen kan vara enkel, som för Bergdalatrollet, eller delad, som för Snöbollen och vikten.
Solrosen är något mer komplicerad, tror vi, eftersom "kronbladen" har fått rinna mer eller mindre fritt.

Ett gjutet föremål är alltid solitt: eventuella håligheter finns endast på ytan, och bestäms av formen.

Bland de mest spektakulära gjutna föremålen är väl Bertil Valliens stora båtar, men de mest välkända torde väl vara Snöbollarna (fast alla tänker inte på att de är gjutna).

De större båtarna, berättas det, var besvärliga att kyla: glas måste kylas långsamt för att inte få inre spänningar som kan få det att plötsligt spricka. För båtarna fick man bygga specialanordningar - de allra största lär ha fått kylas i närmare en månad!

Här visar vi en Snöboll och en Solros (båda från Kosta), ett litet Bergdalatroll och en brevpress i form av en vikt.

oktober:

Målat glas
Målat glas har funnits "hur länge som helst" eller åtminstone sedan drygt tusen år före vår tideräkning.

Färg består i grunden av två saker, dels ett pigment som står för själva kulören och dels ett bindemedel.
Redan de gamla egyptierna framställde syntetiskt pigment.
Många färger finns redan i naturen i form av olika mineral men för egyptierna var en intensivt blå färg helig.
Den symboliserade både himlen, havet och Nilen. Den blå färgen var en emaljfärg vilket innebär att den faktiskt består av finkrossat färgat glas i ett bindemedel.
En del andra färger som till exempel rött, gult eller brunt kunde man däremot hitta i form av naturliga mineral.
Det självklara bindemedlet för egyptierna på den tiden var saven från akacieträdet, känd som "gummi arabicum".
Bekymret är att glas är hårt, slätt, blankt och tätt. Det finns ingenting som bindemedlet egentligen kan fastna i. För att förbättra vidhäftningen använde man redan tidigt bränning.
Genom att blanda emaljfärgen med lämpliga flussmedel som soda (natriumkarbonat) eller pottaska (kaliumkarbonat) kunde man få ner de nödvändiga temperaturerna till bara 5-600 grader så att inte glasföremålet själv smälte.

Läs "allt" om glasmålning i skriften Glasmåleri i Glasriket, utgiven av Kalmar läns museum 2020 (öppnas i nytt fönster).

Här visar vi en vas från (kanske) Rosdala, matterad på insidan, målad med emaljfärg, inv nr BGM_01_543
en vas från Hovmantorp, inv nr BGM_01_303
och ett litet dricksglas ("hemmamålat?") med inv nr BGM_01_079.

september:

"Rosen och svalan"
(eller om det heter tvärtom, "Svalan och rosen"?) är ett motiv vars ursprung är höljt i dunkel. Somliga påstår att det har sitt ursprung i Tyskland, men vi hittar inga belägg för det.
Sant är dock att det gjorts av flera olika glasbruk, bland annat Kosta och Fåglavik, i förvånansvärt lika utförande, på alla slags glas. Vanligen är det "stämpeletsat" (*), men det förekommer även blästrat och, i något fall, tryckt.

Mönstret:
svalan påstås (av en fågelskådare) vara en ladusvala; rosen, däremot, är inte lika lätt att identifiera. I mönstret har den tre rader kronblad, men jag hittar inte någon vildros med fler än två.
Mönstret är (oftast) oerhört likadant, och detaljerat, så likadant att det känns "köpt" (men vem gjorde isåfall stämplarna? Vet du, så meddela oss gärna!).
Symboliken handlar nog mest om god tur, lycka och välgång.

* stämpeletsning: från en stämpel, eller en stålplåt med motivet ingraverat/etsat överförs mönstret i vax till glaset, som sedan "saltas" med pulver innehållande fluorider som gör glaset matt.

Detaljbild på mönstret finner du här.

augusti:

Slipat glas i halvfabrikat?
Slipat glas har högt statusvärde och det skall det ha. Slipningen, speciellt djupslipning med delmomenten märkning, grovslipning, finslipning och polering, är tidskrävande, dyrt och har använts i långliga tider för att göra eleganta produkter. Även ett enkelt rutslipat mönster kräver tid och noggrannhet för att slutprodukten skall bli riktigt bra.

Men måste det verkligen vara så? Nej det måste det inte. Man kan utgå från ett halvfabrikat.

Genom att utgå från en pressad eller en fastblåst produkt kan man spara in både uppmärkning och grovslipning. Vi visade pressat glas här i "Månadens föremål" i mars månad år 2023 o ch vi visade fastblåst glas i juni samma är. Med båda teknikerna har man redan från början en glasprodukt som i sig är mer-eller-mindre djupt mönstrad. Och i båda fallen sitter mönstret redan från början på rätt plats. Det enda som sedan behöver tillföras är en finslipning för att ge mönstret de skarpa kanter som kännetecknar slipningen och att slutpolera. Man slipper alltså ifrån uppmärkningen och man slipper ifrån grovslipningen och dessutom sparar man glas. Den här tekniken börjar man använda under första halvan av 1900-talet.

Vad vi visar här är ett pressat grogglas (BGM_01_207), en gräddkanna (BGM_01_372) och ett litet smörfat (BGM_01_007) som alla har gjorts på det här viset.

juli:

"Plättbakning"
Plättbakning, det vill säga att man först pressar en platta av glas, mönstrad eller inte, utan att begränsa dess utbredning i sidled, och sedan låter den varma plätten sjunka av sin egen tyngd i en så kallad sjunkform för att få uppåtböjda kanter, är en teknik som tillskrivs Göran Wärff under de första åren på 1960-talet då han fortfarande var verksam vid Pukebergs glasbruk.

Tekniken ger en oregelbunden yttre kant som gör att två föremål aldrig är riktigt likadana utan kommer att ha sin egen karaktär. Tekniken blev populär och användes på många bruk och av många formgivare.
Ulrika H-V ritade bland annat plättbakade fat i Kaboka-serien, Monica Backström skissade 1992 ett antal skålar, ljuslyktor och liknande tänkta att göras med plättbakning - men tvärtom!
Istället för att lägga den mjuka glaspannkakan i en form där kanterna stod upp och mitten var lägre, som ju är bäst för en tallrik, ville Monica göra djupa föremål. Då är det smartare att lägga pannkakan på en upphöjning och låta kanterna sjunka ner. Man kan också hjälpa till genom att pressa ner kanterna mot ett plant underlag med en ram som omsluter upphöjningen.

De föremål vi visar här är ett par smörfat som är gjorda med upp-och-nervänd plättbakning. De tillhör servisen "Party" som formgivits av ingen mindre än Göran Wärff själv, men för Kosta glasbruk.
Det kan vara svårt att se, men de är alltså lite olika, trots att de är "samma".

Läs mer på sidan Plättbakning, där det också finns en film som visar tillverkning av en tallrik i Kaboka-servisen.

Andra "plättar" i våra samlingar:
inventarienummer BGM_01_814, BGM_01_615, BGM_01_816, BGM_01_817.

juni:

Eldfast glas
(kan också kallas ugnseldfast eller värmetåligt glas, i glasindustrin ofta kallat "hårdglas" - det har med glasets sammansättning att göra, och det är något helt annat än sk härdat glas)

Glas tål inte att man drar i det - då spricker det. Om man försöker böja en bit glas kommer man att dra i det på den konvexa sidan och trycka ihop det på den andra sidan. I mitten gör man varken det ena eller det andra. (För illustration, klicka här). Resultatet blir att glaset spräcks på den sidan där man dragit i det och går sönder. Samma sak gäller om man värmer upp ett tjockt glas från ena sidan. Det utvidgar sig på den sidan där det värms och den sidan trycks därför samman. Den kalla sidan, däremot, utsätts för drag och spricker.

Eldfast glas utvidgar sig nästan inte alls när det värms upp. Därför utsätts det inte för några dragspänningar och det går inte sönder. Eldfast glas har alltså en speciell sammansättning, det är ett borosilikatgas med ytterligare en del ämnen tillsatta.

Eldfast glas uppfanns vid det tyska glasbruket i Jena år 1884 men togs sedan upp av många glasbruk för att producera inte bara laboratorieglas utan också hushållsglas. Många glasbruk gjorde sina egna kvaliteter och varunamn som Pukex (Pukeberg) och Sibal (Reijmyre) kom att finnas på marknaden under en stor del av 1900-talet. Även Ruda gjorde eldfast glas, både under varumärkena Ruda och Nife.

En av de mest välkända produkterna, som tillverkades på många bruk, var kaffebryggaren "Don Pedro", en så kallad perkolator i två delar som ställdes direkt på spisen.
Vad vi visar här är en kaffepanna från Reijmyres produktion, varumärke "Sibal" och ett litet ugnsfat från Ruda, varumärke "Nife".
Några eldfasta föremål i våra samlingar:
en stekpanna från Reijmyre, inv nr BGM_00_935,
två kastruller från Reijmyre, inv nr BGM_00_937 och inv nr BGM_00_938,
en form från Ruda, inv nr BGM_01_540 och, till slut
en såkallad "glasblåsargrill", inv nr BGM_01_799.

maj:

Bordsuppsatser
(kallas även bordsställ, bordssurtout, ibland stavat bordsyrtut)

När det billiga pressglaset slog igenom på bred front under 1800-talets första hälft hände det samtidigt mycket i det svenska samhället. Industrialiseringen sköt fart och det uppstod inte bara en industriarbetarklass utan även en burgen borgarklass, främst i städerna.

I de borgerliga hemmen blev det viktigt att markera sin status bland annat genom att duka bordet med ett nytt överdåd. Nordiska Museets utställning "Det dukade bordet" visar 500 år av dukade festbord men i städernas växande medelklass blev stiliga dukningar inte bara något för festerna utan även för vardagen.

De bordsställ, eller bordssurtouter, i silver, glas, nysilver, slipad kristall och annat som fanns på kontinenten var väl kostsamma för Sveriges borgare, utan man fick nöja sig med litet enklare utföranden.

Vad vi visar här är dels en fastblåst bordsuppsats med olje- och vinägerflaskor, med salt- och pepparkar och en senapsburk på ett speciellt utformat fat anpassat så att hela uppsatsen kan skickas mellan måltidgästerna. Salt- och pepparkarens lock är gängade. Översiktsbild här.

Dessutom visar vi en sockersats, det vill säga en sockerskål med tillhörande gräddkanna, samt ett kuvertaskfat med gelbad och slipad dekor.
Vacker vardagsvara - eller hur?

april:

Glastekniska museets pris - NOMINERA

Bergdala glastekniska museum drivs av en allmännyttig stiftelse. Vid styrelsens möte på våren år 2021 beslöts att inrätta ett årligt pris till någon som gjort en väsentlig insats för att öka kunskapen om glasrikets industri- och teknikhistoria och på så vis bidra till att antalet besökare till glasriket ökar. Priset avser alltså inte glaskonst eller konstglas utan skall stärka intresset för glasriket som ett teknik- och industrihistoriskt intressant besöksmål.
(Läs mer här.)

Det är fritt för alla att nominera pristagare. Förslag på pristagare med kortfattad motivering skickas till kontakt@bergdala-glastekniska-museum.se allra senast den 30 april.

Första årets pristagare var Susann Johannisson, Kalmar, som fick 15 000:- för sitt sätt att på ett pedagogiskt, men ändå faktaspäckat sätt, beskriva glasrikets industrimiljöer.
2022 gick priset till Håkan Karlsson i Nybro som fick 15 000:- för att han bevarat och till museet donerat unika anteckningsböcker från en formmakare, Siegfrid Eger.
Förra året blev det Gunnel Holmér som fick pris för sin forskning om det mångkulturella glasriket.
Hennes licentiatavhandling heter "Kosta glasbruk - En etnisk smältdegel" och visar hur glasindustrin bidragit till att skapa multikulturella zoner mitt inne i de Småländska skogarna.

Vem vill du se som pristagare år 2024? Skicka in ditt förslag till oss.

mars:

Centrifugering, en teknik från 1940-talet

… men det var inte förrän på 50-talet den slog igenom.

Orrefors gjorde succé med serien Fuga på Helsingborgsutställningen '55. Fuga var nytänkande inte bara för tekniken. De kom också i flera storlekar och var stapelbara. Serien kom att innehålla ett stort antal delar. Hur länge de tillverkades är oklart, men de återupptogs under en period inför jubileumsåret 1996 (den lilla röda är en sådan).
Orrefors fortsatte utveckla tekniken även till konstglas, vaser mm. Kända modeller är Fleur, Pomona, Hallon m fl.
Man kan även nämna Kjell Engmans första produkt för Boda, skålen Rhapsody med motiv från svenskt midsommarfirande som lanserades 1978.

Numera används centrifugering på de flesta glasbruk.
Utöver Fuga är exemplen vi tagit med hit dricksglaset ur Mine från KostaBoda, en lystrad liten skål med okänd tillverkare och den minsta modellen av Corona (Lars Hellsten för Orrefors), i produktion 1970 och framåt.

Mine (Ulrica Hydman-Vallien) lanserades 2002 och tillverkas ännu. Även den finns i flera modeller. Den vi visar här har en defekt som är ganska vanlig - det blir liksom tvärränder i ytan. Vi tror att det beror på temperaturvariationer i formen.

Det kan noteras att vi inte har sett den typen av defekter på några Orreforsmodeller.

Läs mer om centrifugering här.
På den sidan finns också en liten film som visar centrifugering i Bergdala.

februari:

Reklam å'sånt på olika sätt och vis.

Glasprodukter har använts för marknadsföring, reklam och metoder för produktidentifiering har under lång tid.
De exempel vi har med oss är en ättiksflaska från Stora Kopparbergs begrslags ab och Absolutflaskan från 1979. Båda är fastblåsta vilket innebär att de blåses upp i en form utan att roteras. Man kan förstå det eftersom Absolutflaskan har en gängad hals.
Man kan också gravera in en logotyp direkt i blåsformen som till exempel en irisk harpa som ju är logotypen för Guinness Stout. Återigen en fastblåst produkt.
Däremot kan klassikern Saturnus, formgiven av Edvin Ollers under trettiotalet, en ikonisk flaska från essensfabriken Saturnus i Malmö blåsas upp under rotation. I de här fallen är det formen som är själva reklamen och står för igenkänningen.

På 1920-talet började man screentrycka etiketter direkt på vinflaskor nere på kontinenten. Den tekniken används fortfarande. Texten på Absolutflaskan är screentryckt.

Före screentrycket har man ofta etsat in varumärken och logotyper.
I våra samlingar har vi massor av pantografplåtar med logotyper för hotell och restauranger. Det äldsta exemplet är en mönsterplåt med reklam för den 9:e "Deutches turnfest" som hölls i Hamburg 23-26 juli 1898 Tyvärr har vi inget färdigt glas att visa. Vi tog med det enda pantograferade hotellglas vi äger, som gör reklam för Hotel Astor (med för oss okänd adress).
Man har också mattetsat som till exempel glaset med whiskymärket "Mountain dew" här i montern. (Baksidan av glaset har ett annat motiv.)
Mattetsning är en lite annorlunda etsteknik, som beskrivs tämligen utförligt på museibloggen, här.

Moderna restaurangglas med mattgråa logotyper är för det mesta lasergraverade.

januari:

Apoteksburkar och medicinflaskor

Såhär efter helgerna kanske huvudet känns litet tungt och ett pulver av något slag kan vara på sin plats?
Mediciner, salvor, doftande oljor och andra ömtåliga varor har förvarats i kärl av glas sedan tusentals år, i Egypten åtminstone från ungefär 2000 år före vår tideräkning. Redan efter ungefär 500 år började man göra också proppar av glas.
Dock tog det fram till mitten av 1800-talet innan slipade glasproppar började användas för lufttät förslutning.

De glasbruk som grundandes i Sverige under 15- och 1600-talen drevs främst av hovet, av högadliga familjer och av kyrkan. Men deras produktion av faktiskt bredare än man kunde tro. Flaskor och förvaringskärl var en del av produktionen. Även om det första offentliga apoteket i Sverige inte grundas förrän i slutet av 1500-talet har det funnits de som kunde blanda och tillreda mediciner. Det är troligt att åtminstone en del av de förvaringskärl som gjordes vid glasbruken användes för förvaring av sådana känsliga varor.

Av flera skäl - dels var brunt och grönt glas billigare och dels gjorde det att känsliga varor höll längre eftersom de filtrerade bort åtminstone en del solljus - var apoteksglaset för det mesta färgat. I mitten av 1800-talet började burkarna och flaskorna få standardiserade mått och storlekar för att underlätta kontroll enligt giftstadgan. Speciellt kan man nämna att man de franska gramvikterna som standard i 1869 års medicinalstadga. Här visar vi ett urval av de apoteksglas som Glastekniska museet har i sina samlingar.

2023

december:

Ljusstakar

Idag är elektrisk belysning en självklarhet - men det är ett modernt påfund, sent 1800-tal. (Till Bergdala kom elektriciteten på 1920-talet, från kvarnen på Lövås)
Innan dess var man hänvisad till elden som ljuskälla. Från början säkerligen bara från den öppna eld som också utgjorde kokeld. Senare kom man på att man kunde bära med sig en brinnande fackla, en lyssticka. Olaus Magnus bok, Historia om de nordiska folken (1555) visar hur man har en brinnande fackla i munnen både utomhus och vid hantverk inomhus. Lysstickorna kunde också placeras i särskilda hållare, lysekäringar.
Dessförinnan användes talgdankar, ljus gjorda av överbliven talg från slakten, och bivaxljus.

Enligt tekniska museet uppfanns stearinljuset i Frankrike omkring 1825. De osade mindre än vaxljusen, de rann mindre och lyste klarare. Under senare delen av 1830-talet såg Lars-Johan Hierta stearinljus vid en resa till London och det var han som tog dem till Sverige. Han grundade (Aftonbladet 1830 och) Liljeholmens stearinfabrik 1839. Idag ligger Liljeholmens stearinfabrik här i Småland, i Oskarshamn.

Enligt Magdalena Ribbing skall man bränna av veken litet grand direkt när man har satt ljuset i staken. Från början var stearinljus dyra och genom att de såg litet använda ut visade man att man hade råd inte bara att ha dem utan också att använda dem.
(Enligt min mormor skulle o-brända ljus "dra döden i huset". Efter stormen Gudrun lärde vi oss att det är mycket svårare att tända ett nytt ljus än ett som varit tänt tidigare.)

De stakar vi visar här är:
"fattigmanssilver" av okänd härkomst; med vridet luftben från Johansfors(?); "Gabriel" från Sandvik; "Solros" från Kosta; liten pressad av okänd härkomst;

november:           tävlingssvaret finns under bilden

Punschmuggar av olika fasoner

Spritmuseum anger att punschens historia i Sverige börjar i mitten av 1700-talet, sedan den första lasten arrak kommit till landet år 1733.
Redan från början serverades punsch rykande varm i små skålar med öra.

Glögg däremot, eller närmare bestämt varmt kryddat vin, dracks redan av de gamla grekerna.
I Sverige dyker benämningen glödgat vin upp för första gången år 1609. 1837 publiceras detta recept: "Vanligt rödt win uppkokas med något muskotblomma, kanel och kryddnejlikor, jämte nödigt socker och antändes. När det slutat brinna, silas det och drickes varmt." Eftersom båda dryckerna skulle drickas varma och båda är söta och kryddade kan man misstänka att även glöggen serverades i små muggar med öra.
Att stoppa mandlar i glöggen kan man ha gjort redan på medeltiden eftersom mandlar blev en importvara redan på 1500-talet. Russin, däremot, börjar enligt vissa källor inte bli vanliga i Sverige förrän under 1800-talet.

Här visar vi elva muggar med olika dekor. Vissa är blästrade, vissa är mattetsade och en del är linjeetsade.
En av muggarna visar en teknisk egendomlighet som man ser om man tittar noga, kolla till exempel detaljbilderna.

Bilder i inventarieförteckningen:
BGM_00_959, detalj här
BGM_01_017, detalj här
BGM_01_347, detaljbild saknas
BGM_01_348, detaljbild saknas
BGM_01_523, detalj här
BGM_01_557, detalj här
BGM_01_744, detaljbild saknas
BGM_01_772, detalj här
BGM_01_773, detalj här
och till sist en alldeles ny, som inte är registrerad än.

Läs mer om blästring och etsning under rubriken "Om kalla glastekniker".

oktober:

Massproducerade souvenirer (minnessaker)

Redan på 1300-talet tog pilgrimsresenärer med sig souvenirer hem för att kunna bevisa att de faktiskt varit på en "helig" plats.
1600-talets turistresor var mest sådana som ungdomar ur överklassen företog som en del av sin "utbildning", nämligen en rundresa till de större europeiska länderna och kulturcentra i Tyskland, Frankrike, Italien.
Under 1800-talet utvecklas turismen och organiserade resor erbjuds för att under 1900-talet bli till dagens massturism. Under hela tiden har det varit vanligt att man köpt med sig minnessaker hem.

I Glasriket har det länge funnits många små glasförädlingsfirmor, målerier, sliperier, små gravörverkstäder och liknande. Dessa småfirmor har köpt råglas från glasbruken och sedan dekorerat dem och sålt dem med förtjänst. En sådan firma var till exempel "Kronobergsglas" i Eriksmåla vars etikett finns på vasen märkt "Gränna". En annan sådan förädlingafirma hette Fa W Johansson, som fanns i Orrefors - de gjorde också sådanahär vaser, men vi har ingen ettikettmärkt.

Här visar vi fem rödbetsade och graverade souvenirvaser märkta "Växjö domkyrka", "Karsamåla", "Gävle rådhus", "Vreta kloster", och "Visingsö",
Dessutom visar vi två likadana men obetsade från "Gränna" och "Stenhammars slott".
(Länkarna går till bilderna i inventarieförteckningen)

Märkligt nog förefaller alla vaser av denna modell vara dekorerade med byggnader. Vi har bara sett ett litet fåtal med annan dekor (Karsamåla och Gränna).

Läs mer om betsning här nedan.

september:

Gelbning (betsning, lasering) och gelbat glas

Gulbetsning av glas, "gelbning", med silverlösning har använts i Sverige åtminstone sedan 1300-talet. Det äldsta bevarade exemplet finns i Dalhems kyrka på Gotland uppförd under 12- och 1300-talen.
Det äldsta väl daterade exemplet i Europa är från 1313 och finns i kyrkan i Le Mesnil-Villeman i Manche i Frankrike.

Betsning görs så att man målar det färdiga glasföremålet med en lösning av silversalt, till exempel silvernitrat. Därefter värms det målade glaset till ett par hundra grader. Då kommer silverjoner att vandra in i glasets yta och ge en vacker och förhållandevis intensiv gul färg.
Eftersom färgen alltså sitter i själva glasytan, inte ligger utanpå glaset som när man målar, kommer färgningen att vara permanent.
Om man alltså vill dekorera den färgade glasytan måste man slipa igenom eller på annat sätt avlägsna ett tunt ytskikt.

Benämningen "betsat glas" används även om sådana med röd färg. I det fallet är det inte silver utan koppar som ger färgen, men processen och resultatet är i princip densamma.
Många visste inte att "gelb" betyder just gul på tyska - så misstogs "gelba" för att vara ett namn på processen. Alltså uppstod ordet "röd-gelbat" som benämning på rödbestat glas.

Många, för att inte säga nästan alla, glasbruk gjorde gelbat glas. Gelbade glas från (Hovmantorps) Nya, Johansfors och Åfors från perioden fram till 1940-talet hittar man ofta på loppmarkander och i second-hand butiker.
Vad vi visar här är dels en karaff från Hovmantorps Nya glasbruk etikettmärkt "Hovmantorp Sweden", två glas och en sockersats.

Läs mer om betsning och lystring här.
Alla våra gelbade föremål (20230901)
gula:  karaff, annan karaff, vinglas, snapsglas, annat snapsglas, grogglas, likörglas?, madeiraglas, askfat, sockerskål, gräddkanna
Rödbetsade souvenirvaser i olika storlekar, från olika förädlingsfirmor: Växjö domkyrka, Vreta kloster, Gävle rådhus, Visingsö, Karsamåla

augusti:

Friblåsning, handformning och formblåsning

Sedan glasblåsarpipan uppfunnits (ungefär 100 år före vår tideräkning) har man blåst glas. Redan från början blåstes glas i form, då formar av trä.
Men man kan också friblåsa glas, det vill säga forma det med en skopa eller med våta träpinnar. Idag görs det oftast genom att man använder blött tidningspapper som skydd. Den tekniken hittades på av Bengt Heinze vid Kosta glasbruk under 1940-talet. Det ger förstås en mycket bättre kontroll av formningen eftersom glasblåsaren känner glaset med handen och formar det med fingrarna.
Svanen är förstås helt och hållet formad för hand.

I mitten av 1900-talet, 1940, -50 och -60 talen blev det modernt med orkidévaser, vaser tänkta för en enda blomma. Det blev också modernt med bilvaser, en liten vas som kunde fästas i bilen, ofta med en sugkopp och en klämma.

Vad vi visar här är en friblåst orkidévas i form av en ringlad orm med påklippta ögon och en grafitform som vi tror är för en bilvas. Att vi tror det beror på att formen har en rund botten, så den kan inte stå på ett bord. Den har också en tydlig midja som tyder på att den är tänkt att hållas av en klämma.
Men om ni vet mera om den här sortens vaser så meddela oss gärna!

I det här fallet är orkidévasen klumpigt utförd men det finns exempel från bland andra Trelleborgs glasbruk på mycket eleganta, ormformade orkidévaser.

Fler bilder:
svanen nummer BGM_00_943
ormvasen nummer BGM_01_780
grafitformen nummer BGM_00_873.

juli:

Pantograferade, etsade glas

Etsningen som teknik för att dekorera glas började användas under det senare 1800-talet. Tekniken går ut på att de drickfärdiga glasen i kallt tillstånd täcks med ett tunt vaxskikt. Sedan ristas mönstret i vaxskiktet så att glaset friläggs där mönstret skall vara. Nästa steg är att doppa glasen i ett bad med fluorvätesyra och svavelsyra så att mönstret fräts in i glaset. Slutligen diskas vaxet av med varmt vatten och diskmedel.

Mönstren kan vara både enkla och mera komplicerade. De glas som visas här är mönstrade i en pantograf på Åfors glasbruk (som numera finns på Kulturarvscentrum i Växjö).
Mönstret heter "Evy" och ritades av Edwin Ollers troligen 1937. Mönstret är anslutande så att spetsen i mönstrets övre högra hörn precis träffar den lilla "medaljongen" i den övre vänstra änden. Eftersom mönstret repeteras fem gånger runt både glasen och karaffen skall det fylla 72 grader i sidled. Den inställningen behöver inte ändras hur stort eller litet glaset än är eftersom ett varv alltid är 360 grader.
Däremot måste mönstret justeras i höjdled både för att behålla proportionerna men också för att på ett rimligt sätt passa på glaset.

I Sverige introducerades etsningen år 1880 när Reijmyre glasbruk importerade en maskin från Frankrike för att rita etsade mönster i vaxskiktet. Här i Småland har flera glasbruk haft pantografer.

Fler bilder: pantografmönstret BGM_00_127A, Evy-glasen: karaffen BGM_01_284, seltersglaset BGM_01_047, snapsglaset BGM_01_282, ölglaset BGM_01_283 och "drinkglaset" BGM_01_281.

Läs mer:
- om etsning
- om våra pantografer.
- om etsmaskiner i Sverige

juni:

Fastblåst vas i opalinglas

Glasblåsarpipan kommer först till användning i mellanöstern omkring vår tideräknings början.
Redan på den tiden användes träformar som var indränkta med vatten när man formblåste sitt glas.
Men redan tidigt, under det första århundradet, ville man ha glasföremål som inte hade ett runt tvärsnitt.
Om formen till exempel gavs ett fyrkantigt tvärsnitt och man sedan lät bli att rotera pipan medan man blåste utan istället höll den stilla, fick man förstås ett föremål som hade fyrkantigt tvärsnitt.
Denhär tekniken kallas fastblåsning och många flaskor och burkar med fyrkantigt tvärsnitt har hittats från tiden omkring år noll.

Fastblåst glas känner man igen på att glasets insida följer utsidan.
När man pressar glas vill man gärna att mallen, som formar insidan, skall vara så enkel och billig som möjligt. Därför brukar insidan på pressade föremål ofta ha en enkel, slät form. Utsidan, däremot, kan visa ett komplicerat mönster eller en komplicerad form. Då blir glaset olika tjockt på olika ställen beroende på mönstret. (Jämför april månads föremål)
När man istället fastblåser (som här) så har man vad vi kan kalla en ballong av glas med en viss tjocklek, säg tre millimeter, som blåses upp i en form. Den här ballongen är ungefär lika tjock överallt så då kommer föremålets insida att precis följa utsidans form.

Vasen här är gjord i opalinglas, ett ogenomskinligt, vitt glas tänkt att imitera porslin eller alabaster. Glaset får sin färg och karaktär av mikroskopiskt små, vita partiklar som är spridda i glasmassan.
Man brukar säga att den kvaliteten (färgen) utvecklas i Venedig på 1600-talet.

Vasen har inventarienummer BGM_01_741, se annan bild här.

maj:

Regalinsax för handformning av halsen/mynningen på munblåsta flaskor

Förvaringskärl av glas, burkar eller flaskor, tillhör de äldsta av de tillverkade glasföremålen. Sådana fynd finns från Egypten från tusentalet år före vår tideräkning. Flaskor och burkar har alltid varit viktiga produkter för glastillverkarna. Flaskor med runt tvärsnitt blåses i en form samtidigt som de roteras. Fyrkantiga flaskor blåses i en fyrkantig form utan att snurras. Men det finns en svårighet med innehåll som kan surna eller oxideras som till exempel vin: Hur skall man försluta flaskan?

Den traditionella metoden - vanlig än idag - är att använda en kork. Kork är elastisk, så om man bara lyckas klämma ner den i flaskhalsen så expanderar den och tätar. Den tekniken har använts i 5000 år. Men när man börjar använda kapsyler i slutet av 1800-talet blir det svårare. Kapsylen behöver också täta ordentligt mot flaskhalsen men är inte nödvändigtvis elastisk. Och då krävs det att både inner- och ytterdiametern på flaskhalsen har ett exakt mått.

Verktyget här är en regalinsax, ett speciellt verktyg för att forma halsens överdel, regalinen, så att man får en exakt ytterdiameter och en exakt innerdiameter. Efter formblåsning av flaskans kropp häftas flaskan an på en puntel. Nytt glas för regalinen klipps på och den koniska delen av regalinsaxen förs ner i flaskhalsen. När saxen kläms samman expanderar den koniska, inre, delen samtidigt som de yttre skänklarna går ihop. På så sätt får både ytter- och innerdiameter sina korrekta mått.

Regalinsaxen har inventarienummer BGM_00_822, se bild här. Vi har också lekt med möjligheten att göra en 3D-modell - se den här. Där kan du se den ur alla tänkbara vinklar.
En liten film som visar hur principen fungerar finns här.

april:

Glastekniska museets pris - NOMINERA

Bergdala glastekniska museum drivs av en allmännyttig stiftelse. Vid styrelsens möte på våren år 2021 beslöts att inrätta ett årligt pris till någon som gjort en väsentlig insats för att öka kunskapen om glasrikets industri- och teknikhistoria och på så vis bidra till att antalet besökare till glasriket ökar. Priset avser alltså inte glaskonst eller konstglas utan skall stärka intresset för glasriket som ett teknik- och industrihistoriskt intressant besöksmål.

Det är fritt för alla att nominera pristagare. Förslag på pristagare med kortfattad motivering skickas till kontakt@bergdala-glastekniska-museum.se allra senast den 30 april.

Första årets pristagare var Susann Johannisson, Kalmar, som fick 15 000:- för sitt sätt att på ett pedagogiskt, men ändå faktaspäckat sätt, beskriva glasrikets industrimiljöer.
År 2022 gick priset till Håkan Karlsson i Nybro som fick 15 000:- för att han bevarat och till museet donerat unika anteckningsböcker från en formmakare, Siegfrid Eger.

En av dessa handskrivna anteckningsböcker visas här i montern. Siegfrid Eger flydde från Östtyskland efter andra världskriget. Han kom till Sverige och arbetade till mitten av 1990-talet som formmakare i Nybro.

Vem vill du se som pristagare år 2023? Skicka in ditt förslag till oss!

Vi fick 3 anteckningsböcker och 2 pärmar med Siegfrieds ritningar. I montern finns anteckningsbok nr 2 - den kan ses i sin helhet här , med inventarienummer BGM_01_195.
De övriga har nummer BGM_01_117, BGM_01_196, BGM_01_197 och BGM_01_198.

Berättelsen om Siegfried Eger, och om formmakarens arbete, finns på vår youtube-kanal, där vi givit den titeln Vem är egentligen glaskonstnären?
(Alla länkar öppnas i nytt fönster.)

mars:

Pressad geléskål

Gjutning, även kallat "stöpning" i äldre svenska texter innebär att den flytande glasmassan hälls i en form som den fyller ut bara av sin egen tyngd. Tekniken är känd sedan före vår tideräkning. En nackdel med detta är att man inte kan få detaljerad dekor. Men genom att lägga på en yttre kraft kan man klämma in det sega glaset i ett ganska detaljerat mönster.

År 1825 patenterade John Palmer Bakewell en sådan teknik i USA, nämligen pressning. Redan 1833 installeras den första glaspressen i Europa, i England. 1834 visas pressat glas på en industriutställning i Paris och 1836 börjar Reijmyre glasbruk att pressa glas. Kosta skaffar sin första glaspress år 1839 men det tog till 1847 innan man hade lärt sig tekniken.

Pressning är en snabb teknik dels därför att glaset kyls av formen och dels därför att man formar och dekorerar glaset i en och samma operation. Därför kunde pressglaset säljas till lågt pris. Eftersom det växte fram en penninghushållning i samhället och glas tidigare hade varit en statusprodukt växte efterfrågan på pressglas.

Detta innebar en expansionsmöjlighet och antalet glasbruk i Småland ökade från sex stycken år 1840 till nästan fyrtio stycken vid sekelskiftet 18-/1900-tal. Pressglaset behöll sin stora popularitet ända fram till 1940- och 50-talen och idag har det blivit samlarobjekt. Skålen här är pressad i ett stycke och är avsedd att servera efterrättsgelé i.

Denna skål har äntligen fått ett inventarienummer, BGM_01_813.

Läs mer om pressning här.

februari:

Bergdalatroll
Bergdalatrollet formgavs 1970 av Elving Conradssons systerdotter Chris Idermark. Ursprungligen var det blåst och väldigt komplicerat att göra, som det stora troll vi ställt ut här. Men det här blev för dyrt. Och Chris säger själv i programmet "Loppmarknadsarkeologerna" som sändes i radio den 5 mars 2016 att "det blev inte så vackert heller". Så hon fick uppdraget att istället utforma ett som kunde gjutas.

Gjutning innebär att den flytande glasmassan hälls i en form som den fyller ut bara av sin egen tyngd. Tekniken kallas också för "stöpning".

I mitten av 70-talet gjorde man troll i fyra olika storlekar. Det största vägde nästan ett kilo. Det minsta var redan då lika litet som det andra vi visar här.

Trollen blev en märkesprodukt för Bergdala och skilde sig från mycket av det som producerades i glasriket på den tiden eftersom det var en utpräglad turistprodukt avsedd att bara fungera som souvenir. På den tiden, 1970-talet, var detta en ny tanke i glasriket.

Det blev också en kommersiell framgång för bruket när Saab köpte tiotusen troll av den minsta storleken för att använda i sin marknadsföring. På trollens rygg satt en klisterlapp där man skrivit att bilen kom från Trollhättan och att den var "made by trolls".

Det stora Bergdalatrollet har inventarienummer BGM_01_724; annan bild finns här.
Det lilla trollet har nummer BGM_01_725.