2023

augusti:

Friblåsning, handformning och formblåsning

Sedan glasblåsarpipan uppfunnits (ungefär 100 år före vår tideräkning) har man blåst glas. Redan från början blåstes glas i form, då formar av trä.
Men man kan också friblåsa glas, det vill säga forma det med en skopa eller med våta träpinnar. Idag görs det oftast genom att man använder blött tidningspapper som skydd. Den tekniken hittades på av Bengt Heinze vid Kosta glasbruk under 1940-talet. Det ger förstås en mycket bättre kontroll av formningen eftersom glasblåsaren känner glaset med handen och formar det med fingrarna.
Svanen är förstås helt och hållet formad för hand.

I mitten av 1900-talet, 1940, -50 och -60 talen blev det modernt med orkidévaser, vaser tänkta för en enda blomma. Det blev också modernt med bilvaser, en liten vas som kunde fästas i bilen, ofta med en sugkopp och en klämma.

Vad vi visar här är en friblåst orkidévas i form av en ringlad orm med påklippta ögon och en grafitform som vi tror är för en bilvas. Att vi tror det beror på att formen har en rund botten, så den kan inte stå på ett bord. Den har också en tydlig midja som tyder på att den är tänkt att hållas av en klämma.
Men om ni vet mera om den här sortens vaser så meddela oss gärna!

I det här fallet är orkidévasen klumpigt utförd men det finns exempel från bland andra Trelleborgs glasbruk på mycket eleganta, ormformade orkidévaser.

Fler bilder:
svanen nummer BGM_00_943
ormvasen nummer BGM_01_780
grafitformen nummer BGM_00_873.

juli:

Pantograferade, etsade glas

Etsningen som teknik för att dekorera glas började användas under det senare 1800-talet. Tekniken går ut på att de drickfärdiga glasen i kallt tillstånd täcks med ett tunt vaxskikt. Sedan ristas mönstret i vaxskiktet så att glaset friläggs där mönstret skall vara. Nästa steg är att doppa glasen i ett bad med fluorvätesyra och svavelsyra så att mönstret fräts in i glaset. Slutligen diskas vaxet av med varmt vatten och diskmedel.

Mönstren kan vara både enkla och mera komplicerade. De glas som visas här är mönstrade i en pantograf på Åfors glasbruk (som numera finns på Kulturarvscentrum i Växjö).
Mönstret heter "Evy" och ritades av Edwin Ollers troligen 1937. Mönstret är anslutande så att spetsen i mönstrets övre högra hörn precis träffar den lilla "medaljongen" i den övre vänstra änden. Eftersom mönstret repeteras fem gånger runt både glasen och karaffen skall det fylla 72 grader i sidled. Den inställningen behöver inte ändras hur stort eller litet glaset än är eftersom ett varv alltid är 360 grader.
Däremot måste mönstret justeras i höjdled både för att behålla proportionerna men också för att på ett rimligt sätt passa på glaset.

I Sverige introducerades etsningen år 1880 när Reijmyre glasbruk importerade en maskin från Frankrike för att rita etsade mönster i vaxskiktet. Här i Småland har flera glasbruk haft pantografer.

Fler bilder: pantografmönstret BGM_00_127A, Evy-glasen: karaffen BGM_01_284, seltersglaset BGM_01_047, snapsglaset BGM_01_282, ölglaset BGM_01_283 och "drinkglaset" BGM_01_281.

Läs mer:
- om etsning
- om våra pantografer.
- om etsmaskiner i Sverige

juni:

Fastblåst vas i opalinglas

Glasblåsarpipan kommer först till användning i mellanöstern omkring vår tideräknings början.
Redan på den tiden användes träformar som var indränkta med vatten när man formblåste sitt glas.
Men redan tidigt, under det första århundradet, ville man ha glasföremål som inte hade ett runt tvärsnitt.
Om formen till exempel gavs ett fyrkantigt tvärsnitt och man sedan lät bli att rotera pipan medan man blåste utan istället höll den stilla, fick man förstås ett föremål som hade fyrkantigt tvärsnitt.
Denhär tekniken kallas fastblåsning och många flaskor och burkar med fyrkantigt tvärsnitt har hittats från tiden omkring år noll.

Fastblåst glas känner man igen på att glasets insida följer utsidan.
När man pressar glas vill man gärna att mallen, som formar insidan, skall vara så enkel och billig som möjligt. Därför brukar insidan på pressade föremål ofta ha en enkel, slät form. Utsidan, däremot, kan visa ett komplicerat mönster eller en komplicerad form. Då blir glaset olika tjockt på olika ställen beroende på mönstret. (Jämför april månads föremål)
När man istället fastblåser (som här) så har man vad vi kan kalla en ballong av glas med en viss tjocklek, säg tre millimeter, som blåses upp i en form. Den här ballongen är ungefär lika tjock överallt så då kommer föremålets insida att precis följa utsidans form.

Vasen här är gjord i opalinglas, ett ogenomskinligt, vitt glas tänkt att imitera porslin eller alabaster. Glaset får sin färg och karaktär av mikroskopiskt små, vita partiklar som är spridda i glasmassan.
Man brukar säga att den kvaliteten (färgen) utvecklas i Venedig på 1600-talet.

Vasen har inventarienummer BGM_01_741, se annan bild här.

maj:

Regalinsax för handformning av halsen/mynningen på munblåsta flaskor

Förvaringskärl av glas, burkar eller flaskor, tillhör de äldsta av de tillverkade glasföremålen. Sådana fynd finns från Egypten från tusentalet år före vår tideräkning. Flaskor och burkar har alltid varit viktiga produkter för glastillverkarna. Flaskor med runt tvärsnitt blåses i en form samtidigt som de roteras. Fyrkantiga flaskor blåses i en fyrkantig form utan att snurras. Men det finns en svårighet med innehåll som kan surna eller oxideras som till exempel vin: Hur skall man försluta flaskan?

Den traditionella metoden - vanlig än idag - är att använda en kork. Kork är elastisk, så om man bara lyckas klämma ner den i flaskhalsen så expanderar den och tätar. Den tekniken har använts i 5000 år. Men när man börjar använda kapsyler i slutet av 1800-talet blir det svårare. Kapsylen behöver också täta ordentligt mot flaskhalsen men är inte nödvändigtvis elastisk. Och då krävs det att både inner- och ytterdiametern på flaskhalsen har ett exakt mått.

Verktyget här är en regalinsax, ett speciellt verktyg för att forma halsens överdel, regalinen, så att man får en exakt ytterdiameter och en exakt innerdiameter. Efter formblåsning av flaskans kropp häftas flaskan an på en puntel. Nytt glas för regalinen klipps på och den koniska delen av regalinsaxen förs ner i flaskhalsen. När saxen kläms samman expanderar den koniska, inre, delen samtidigt som de yttre skänklarna går ihop. På så sätt får både ytter- och innerdiameter sina korrekta mått.

Regalinsaxen har inventarienummer BGM_00_822, se bild här. Vi har också lekt med möjligheten att göra en 3D-modell - se den här. Där kan du se den ur alla tänkbara vinklar.
En liten film som visar hur principen fungerar finns här.

april:

Glastekniska museets pris - NOMINERA

Bergdala glastekniska museum drivs av en allmännyttig stiftelse. Vid styrelsens möte på våren år 2021 beslöts att inrätta ett årligt pris till någon som gjort en väsentlig insats för att öka kunskapen om glasrikets industri- och teknikhistoria och på så vis bidra till att antalet besökare till glasriket ökar. Priset avser alltså inte glaskonst eller konstglas utan skall stärka intresset för glasriket som ett teknik- och industrihistoriskt intressant besöksmål.

Det är fritt för alla att nominera pristagare. Förslag på pristagare med kortfattad motivering skickas till kontakt@bergdala-glastekniska-museum.se allra senast den 30 april.

Första årets pristagare var Susann Johannisson, Kalmar, som fick 15 000:- för sitt sätt att på ett pedagogiskt, men ändå faktaspäckat sätt, beskriva glasrikets industrimiljöer.
År 2022 gick priset till Håkan Karlsson i Nybro som fick 15 000:- för att han bevarat och till museet donerat unika anteckningsböcker från en formmakare, Siegfrid Eger.

En av dessa handskrivna anteckningsböcker visas här i montern. Siegfrid Eger flydde från Östtyskland efter andra världskriget. Han kom till Sverige och arbetade till mitten av 1990-talet som formmakare i Nybro.

Vem vill du se som pristagare år 2023? Skicka in ditt förslag till oss!

Vi fick 3 anteckningsböcker och 2 pärmar med Siegfrieds ritningar. I montern finns anteckningsbok nr 2 - den kan ses i sin helhet här , med inventarienummer BGM_01_195.
De övriga har nummer BGM_01_117, BGM_01_196, BGM_01_197 och BGM_01_198.

Berättelsen om Siegfried Eger, och om formmakarens arbete, finns på vår youtube-kanal, där vi givit den titeln Vem är egentligen glaskonstnären?
(Alla länkar öppnas i nytt fönster.)

mars:

Pressad geléskål

Gjutning, även kallat "stöpning" i äldre svenska texter innebär att den flytande glasmassan hälls i en form som den fyller ut bara av sin egen tyngd. Tekniken är känd sedan före vår tideräkning. En nackdel med detta är att man inte kan få detaljerad dekor. Men genom att lägga på en yttre kraft kan man klämma in det sega glaset i ett ganska detaljerat mönster.

År 1825 patenterade John Palmer Bakewell en sådan teknik i USA, nämligen pressning. Redan 1833 installeras den första glaspressen i Europa, i England. 1834 visas pressat glas på en industriutställning i Paris och 1836 börjar Reijmyre glasbruk att pressa glas. Kosta skaffar sin första glaspress år 1839 men det tog till 1847 innan man hade lärt sig tekniken.

Pressning är en snabb teknik dels därför att glaset kyls av formen och dels därför att man formar och dekorerar glaset i en och samma operation. Därför kunde pressglaset säljas till lågt pris. Eftersom det växte fram en penninghushållning i samhället och glas tidigare hade varit en statusprodukt växte efterfrågan på pressglas.

Detta innebar en expansionsmöjlighet och antalet glasbruk i Småland ökade från sex stycken år 1840 till nästan fyrtio stycken vid sekelskiftet 18-/1900-tal. Pressglaset behöll sin stora popularitet ända fram till 1940- och 50-talen och idag har det blivit samlarobjekt. Skålen här är pressad i ett stycke och är avsedd att servera efterrättsgelé i.

Denna skål har äntligen fått ett inventarienummer, BGM_01_813.

Läs mer om pressning här.

februari:

Bergdalatroll
Bergdalatrollet formgavs 1970 av Elving Conradssons systerdotter Chris Idermark. Ursprungligen var det blåst och väldigt komplicerat att göra, som det stora troll vi ställt ut här. Men det här blev för dyrt. Och Chris säger själv i programmet "Loppmarknadsarkeologerna" som sändes i radio den 5 mars 2016 att "det blev inte så vackert heller". Så hon fick uppdraget att istället utforma ett som kunde gjutas.

Gjutning innebär att den flytande glasmassan hälls i en form som den fyller ut bara av sin egen tyngd. Tekniken kallas också för "stöpning".

I mitten av 70-talet gjorde man troll i fyra olika storlekar. Det största vägde nästan ett kilo. Det minsta var redan då lika litet som det andra vi visar här.

Trollen blev en märkesprodukt för Bergdala och skilde sig från mycket av det som producerades i glasriket på den tiden eftersom det var en utpräglad turistprodukt avsedd att bara fungera som souvenir. På den tiden, 1970-talet, var detta en ny tanke i glasriket.

Det blev också en kommersiell framgång för bruket när Saab köpte tiotusen troll av den minsta storleken för att använda i sin marknadsföring. På trollens rygg satt en klisterlapp där man skrivit att bilen kom från Trollhättan och att den var "made by trolls".

Det stora Bergdalatrollet har inventarienummer BGM_01_724; annan bild finns här.
Det lilla trollet har nummer BGM_01_725.