2024

november:

Gjutet glas
(kallas ibland "stöpt") – gjutning är när det flytande glaset hälls ner i en form, utan att någon kraft appliceras.
Tekniken är urgammal, gjutna fönster finns i Pompeji, och kan användas för stort som smått. 1934 göts spegeln till teleskopet på Mount Palomar. Den är fem meter i diameter. Och så kan man gjuta små saker som Bergdalatroll eller små medaljonger att hänga i fönstret eller julgranen.

Formen kan vara enkel, som för Bergdalatrollet, eller delad, som för Snöbollen och vikten.
Solrosen är något mer komplicerad, tror vi, eftersom "kronbladen" har fått rinna mer eller mindre fritt.

Ett gjutet föremål är alltid solitt: eventuella håligheter finns endast på ytan, och bestäms av formen.

Bland de mest spektakulära gjutna föremålen är väl Bertil Valliens stora båtar, men de mest välkända torde väl vara Snöbollarna (fast alla tänker inte på att de är gjutna).

De större båtarna, berättas det, var besvärliga att kyla: glas måste kylas långsamt för att inte få inre spänningar som kan få det att plötsligt spricka. För båtarna fick man bygga specialanordningar - de allra största lär ha fått kylas i närmare en månad!

Här visar vi en Snöboll och en Solros (båda från Kosta), ett litet Bergdalatroll och en brevpress i form av en vikt.

oktober:

Målat glas
Målat glas har funnits "hur länge som helst" eller åtminstone sedan drygt tusen år före vår tideräkning.

Färg består i grunden av två saker, dels ett pigment som står för själva kulören och dels ett bindemedel.
Redan de gamla egyptierna framställde syntetiskt pigment.
Många färger finns redan i naturen i form av olika mineral men för egyptierna var en intensivt blå färg helig.
Den symboliserade både himlen, havet och Nilen. Den blå färgen var en emaljfärg vilket innebär att den faktiskt består av finkrossat färgat glas i ett bindemedel.
En del andra färger som till exempel rött, gult eller brunt kunde man däremot hitta i form av naturliga mineral.
Det självklara bindemedlet för egyptierna på den tiden var saven från akacieträdet, känd som "gummi arabicum".
Bekymret är att glas är hårt, slätt, blankt och tätt. Det finns ingenting som bindemedlet egentligen kan fastna i. För att förbättra vidhäftningen använde man redan tidigt bränning.
Genom att blanda emaljfärgen med lämpliga flussmedel som soda (natriumkarbonat) eller pottaska (kaliumkarbonat) kunde man få ner de nödvändiga temperaturerna till bara 5-600 grader så att inte glasföremålet själv smälte.

Läs "allt" om glasmålning i skriften Glasmåleri i Glasriket, utgiven av Kalmar läns museum 2020 (öppnas i nytt fönster).

Här visar vi en vas från (kanske) Rosdala, matterad på insidan, målad med emaljfärg, inv nr BGM_01_543
en vas från Hovmantorp, inv nr BGM_01_303
och ett litet dricksglas ("hemmamålat?") med inv nr BGM_01_079.

september:

"Rosen och svalan"
(eller om det heter tvärtom, "Svalan och rosen"?) är ett motiv vars ursprung är höljt i dunkel. Somliga påstår att det har sitt ursprung i Tyskland, men vi hittar inga belägg för det.
Sant är dock att det gjorts av flera olika glasbruk, bland annat Kosta och Fåglavik, i förvånansvärt lika utförande, på alla slags glas. Vanligen är det "stämpeletsat" (*), men det förekommer även blästrat och, i något fall, tryckt.

Mönstret:
svalan påstås (av en fågelskådare) vara en ladusvala; rosen, däremot, är inte lika lätt att identifiera. I mönstret har den tre rader kronblad, men jag hittar inte någon vildros med fler än två.
Mönstret är (oftast) oerhört likadant, och detaljerat, så likadant att det känns "köpt" (men vem gjorde isåfall stämplarna? Vet du, så meddela oss gärna!).
Symboliken handlar nog mest om god tur, lycka och välgång.

* stämpeletsning: från en stämpel, eller en stålplåt med motivet ingraverat/etsat överförs mönstret i vax till glaset, som sedan "saltas" med pulver innehållande fluorider som gör glaset matt.

Detaljbild på mönstret finner du här.

augusti:

Slipat glas i halvfabrikat?
Slipat glas har högt statusvärde och det skall det ha. Slipningen, speciellt djupslipning med delmomenten märkning, grovslipning, finslipning och polering, är tidskrävande, dyrt och har använts i långliga tider för att göra eleganta produkter. även ett enkelt rutslipat mönster kräver tid och noggrannhet för att slutprodukten skall bli riktigt bra.

Men måste det verkligen vara så? Nej det måste det inte. Man kan utgå från ett halvfabrikat.

Genom att utgå från en pressad eller en fastblåst produkt kan man spara in både uppmärkning och grovslipning. Vi visade pressat glas här i "Månadens föremål" i mars månad år 2023 o ch vi visade fastblåst glas i juni samma är. Med båda teknikerna har man redan från början en glasprodukt som i sig är mer-eller-mindre djupt mönstrad. Och i båda fallen sitter mönstret redan från början på rätt plats. Det enda som sedan behöver tillföras är en finslipning för att ge mönstret de skarpa kanter som kännetecknar slipningen och att slutpolera. Man slipper alltså ifrån uppmärkningen och man slipper ifrån grovslipningen och dessutom sparar man glas. Den här tekniken börjar man använda under första halvan av 1900-talet.

Vad vi visar här är ett pressat grogglas (BGM_01_207), en gräddkanna (BGM_01_372) och ett litet smörfat (BGM_01_007) som alla har gjorts på det här viset.

juli:

"Plättbakning"
Plättbakning, det vill säga att man först pressar en platta av glas, mönstrad eller inte, utan att begränsa dess utbredning i sidled, och sedan låter den varma plätten sjunka av sin egen tyngd i en så kallad sjunkform för att få uppåtböjda kanter, är en teknik som tillskrivs Göran Wärff under de första åren på 1960-talet då han fortfarande var verksam vid Pukebergs glasbruk.

Tekniken ger en oregelbunden yttre kant som gör att två föremål aldrig är riktigt likadana utan kommer att ha sin egen karaktär. Tekniken blev populär och användes på många bruk och av många formgivare.
Ulrika H-V ritade bland annat plättbakade fat i Kaboka-serien, Monica Backström skissade 1992 ett antal skålar, ljuslyktor och liknande tänkta att göras med plättbakning - men tvärtom!
Istället för att lägga den mjuka glaspannkakan i en form där kanterna stod upp och mitten var lägre, som ju är bäst för en tallrik, ville Monica göra djupa föremål. Då är det smartare att lägga pannkakan på en upphöjning och låta kanterna sjunka ner. Man kan också hjälpa till genom att pressa ner kanterna mot ett plant underlag med en ram som omsluter upphöjningen.

De föremål vi visar här är ett par smörfat som är gjorda med upp-och-nervänd plättbakning. De tillhör servisen "Party" som formgivits av ingen mindre än Göran Wärff själv, men för Kosta glasbruk.
Det kan vara svårt att se, men de är alltså lite olika, trots att de är "samma".

Läs mer på sidan Plättbakning, där det också finns en film som visar tillverkning av en tallrik i Kaboka-servisen.

Andra "plättar" i våra samlingar:
inventarienummer BGM_01_814, BGM_01_615, BGM_01_816, BGM_01_817.

juni:

Eldfast glas
(kan också kallas ugnseldfast eller värmetåligt glas, i glasindustrin ofta kallat "hårdglas" - det har med glasets sammansättning att göra, och det är något helt annat än sk härdat glas)

Glas tål inte att man drar i det - då spricker det. Om man försöker böja en bit glas kommer man att dra i det på den konvexa sidan och trycka ihop det på den andra sidan. I mitten gör man varken det ena eller det andra. (För illustration, klicka här). Resultatet blir att glaset spräcks på den sidan där man dragit i det och går sönder. Samma sak gäller om man värmer upp ett tjockt glas från ena sidan. Det utvidgar sig på den sidan där det värms och den sidan trycks därför samman. Den kalla sidan, däremot, utsätts för drag och spricker.

Eldfast glas utvidgar sig nästan inte alls när det värms upp. Därför utsätts det inte för några dragspänningar och det går inte sönder. Eldfast glas har alltså en speciell sammansättning, det är ett borosilikatgas med ytterligare en del ämnen tillsatta.

Eldfast glas uppfanns vid det tyska glasbruket i Jena år 1884 men togs sedan upp av många glasbruk för att producera inte bara laboratorieglas utan också hushållsglas. Många glasbruk gjorde sina egna kvaliteter och varunamn som Pukex (Pukeberg) och Sibal (Reijmyre) kom att finnas på marknaden under en stor del av 1900-talet. Även Ruda gjorde eldfast glas, både under varumärkena Ruda och Nife.

En av de mest välkända produkterna, som tillverkades på många bruk, var kaffebryggaren "Don Pedro", en så kallad perkolator i två delar som ställdes direkt på spisen.
Vad vi visar här är en kaffepanna från Reijmyres produktion, varumärke "Sibal" och ett litet ugnsfat från Ruda, varumärke "Nife".
Några eldfasta föremål i våra samlingar:
en stekpanna från Reijmyre, inv nr BGM_00_935,
två kastruller från Reijmyre, inv nr BGM_00_937 och inv nr BGM_00_938,
en form från Ruda, inv nr BGM_01_540 och, till slut
en såkallad "glasblåsargrill", inv nr BGM_01_799.

maj:

Bordsuppsatser
(kallas även bordsställ, bordssurtout, ibland stavat bordsyrtut)

När det billiga pressglaset slog igenom på bred front under 1800-talets första hälft hände det samtidigt mycket i det svenska samhället. Industrialiseringen sköt fart och det uppstod inte bara en industriarbetarklass utan även en burgen borgarklass, främst i städerna.

I de borgerliga hemmen blev det viktigt att markera sin status bland annat genom att duka bordet med ett nytt överdåd. Nordiska Museets utställning "Det dukade bordet" visar 500 år av dukade festbord men i städernas växande medelklass blev stiliga dukningar inte bara något för festerna utan även för vardagen.

De bordsställ, eller bordssurtouter, i silver, glas, nysilver, slipad kristall och annat som fanns på kontinenten var väl kostsamma för Sveriges borgare, utan man fick nöja sig med litet enklare utföranden.

Vad vi visar här är dels en fastblåst bordsuppsats med olje- och vinägerflaskor, med salt- och pepparkar och en senapsburk på ett speciellt utformat fat anpassat så att hela uppsatsen kan skickas mellan måltidgästerna. Salt- och pepparkarens lock är gängade. Översiktsbild här.

Dessutom visar vi en sockersats, det vill säga en sockerskål med tillhörande gräddkanna, samt ett kuvertaskfat med gelbad och slipad dekor.
Vacker vardagsvara - eller hur?

april:

Glastekniska museets pris - NOMINERA

Bergdala glastekniska museum drivs av en allmännyttig stiftelse. Vid styrelsens möte på våren år 2021 beslöts att inrätta ett årligt pris till någon som gjort en väsentlig insats för att öka kunskapen om glasrikets industri- och teknikhistoria och på så vis bidra till att antalet besökare till glasriket ökar. Priset avser alltså inte glaskonst eller konstglas utan skall stärka intresset för glasriket som ett teknik- och industrihistoriskt intressant besöksmål.
(Läs mer här.)

Det är fritt för alla att nominera pristagare. Förslag på pristagare med kortfattad motivering skickas till kontakt@bergdala-glastekniska-museum.se allra senast den 30 april.

Första årets pristagare var Susann Johannisson, Kalmar, som fick 15 000:- för sitt sätt att på ett pedagogiskt, men ändå faktaspäckat sätt, beskriva glasrikets industrimiljöer.
2022 gick priset till Håkan Karlsson i Nybro som fick 15 000:- för att han bevarat och till museet donerat unika anteckningsböcker från en formmakare, Siegfrid Eger.
Förra året blev det Gunnel Holmér som fick pris för sin forskning om det mångkulturella glasriket.
Hennes licentiatavhandling heter "Kosta glasbruk - En etnisk smältdegel" och visar hur glasindustrin bidragit till att skapa multikulturella zoner mitt inne i de Småländska skogarna.

Vem vill du se som pristagare år 2024? Skicka in ditt förslag till oss.

mars:

Centrifugering, en teknik från 1940-talet

… men det var inte förrän på 50-talet den slog igenom.

Orrefors gjorde succé med serien Fuga på Helsingborgsutställningen '55. Fuga var nytänkande inte bara för tekniken. De kom också i flera storlekar och var stapelbara. Serien kom att innehålla ett stort antal delar. Hur länge de tillverkades är oklart, men de återupptogs under en period inför jubileumsåret 1996 (den lilla röda är en sådan).
Orrefors fortsatte utveckla tekniken även till konstglas, vaser mm. Kända modeller är Fleur, Pomona, Hallon m fl.
Man kan även nämna Kjell Engmans första produkt för Boda, skålen Rhapsody med motiv från svenskt midsommarfirande som lanserades 1978.

Numera används centrifugering på de flesta glasbruk.
Utöver Fuga är exemplen vi tagit med hit dricksglaset ur Mine från KostaBoda, en lystrad liten skål med okänd tillverkare och den minsta modellen av Corona (Lars Hellsten för Orrefors), i produktion 1970 och framåt.

Mine (Ulrica Hydman-Vallien) lanserades 2002 och tillverkas ännu. Även den finns i flera modeller. Den vi visar här har en defekt som är ganska vanlig - det blir liksom tvärränder i ytan. Vi tror att det beror på temperaturvariationer i formen.

Det kan noteras att vi inte har sett den typen av defekter på några Orreforsmodeller.

Läs mer om centrifugering här.
På den sidan finns också en liten film som visar centrifugering i Bergdala.

februari:

Reklam å'sånt på olika sätt och vis.

Glasprodukter har använts för marknadsföring, reklam och metoder för produktidentifiering har under lång tid.
De exempel vi har med oss är en ättiksflaska från Stora Kopparbergs begrslags ab och Absolutflaskan från 1979. Båda är fastblåsta vilket innebär att de blåses upp i en form utan att roteras. Man kan förstå det eftersom Absolutflaskan har en gängad hals.
Man kan också gravera in en logotyp direkt i blåsformen som till exempel en irisk harpa som ju är logotypen för Guinness Stout. Återigen en fastblåst produkt.
Däremot kan klassikern Saturnus, formgiven av Edvin Ollers under trettiotalet, en ikonisk flaska från essensfabriken Saturnus i Malmö blåsas upp under rotation. I de här fallen är det formen som är själva reklamen och står för igenkänningen.

På 1920-talet började man screentrycka etiketter direkt på vinflaskor nere på kontinenten. Den tekniken används fortfarande. Texten på Absolutflaskan är screentryckt.

Före screentrycket har man ofta etsat in varumärken och logotyper.
I våra samlingar har vi massor av pantografplåtar med logotyper för hotell och restauranger. Det äldsta exemplet är en mönsterplåt med reklam för den 9:e "Deutches turnfest" som hölls i Hamburg 23-26 juli 1898 Tyvärr har vi inget färdigt glas att visa. Vi tog med det enda pantograferade hotellglas vi äger, som gör reklam för Hotel Astor (med för oss okänd adress).
Man har också mattetsat som till exempel glaset med whiskymärket "Mountain dew" här i montern. (Baksidan av glaset har ett annat motiv.)
Mattetsning är en lite annorlunda etsteknik, som beskrivs tämligen utförligt på museibloggen, här.

Moderna restaurangglas med mattgråa logotyper är för det mesta lasergraverade.

januari:

Apoteksburkar och medicinflaskor

Såhär efter helgerna kanske huvudet känns litet tungt och ett pulver av något slag kan vara på sin plats?
Mediciner, salvor, doftande oljor och andra ömtåliga varor har förvarats i kärl av glas sedan tusentals år, i Egypten åtminstone från ungefär 2000 år före vår tideräkning. Redan efter ungefär 500 år började man göra också proppar av glas.
Dock tog det fram till mitten av 1800-talet innan slipade glasproppar började användas för lufttät förslutning.

De glasbruk som grundandes i Sverige under 15- och 1600-talen drevs främst av hovet, av högadliga familjer och av kyrkan. Men deras produktion av faktiskt bredare än man kunde tro. Flaskor och förvaringskärl var en del av produktionen. Även om det första offentliga apoteket i Sverige inte grundas förrän i slutet av 1500-talet har det funnits de som kunde blanda och tillreda mediciner. Det är troligt att åtminstone en del av de förvaringskärl som gjordes vid glasbruken användes för förvaring av sådana känsliga varor.

Av flera skäl - dels var brunt och grönt glas billigare och dels gjorde det att känsliga varor höll längre eftersom de filtrerade bort åtminstone en del solljus - var apoteksglaset för det mesta färgat. I mitten av 1800-talet började burkarna och flaskorna få standardiserade mått och storlekar för att underlätta kontroll enligt giftstadgan. Speciellt kan man nämna att man de franska gramvikterna som standard i 1869 års medicinalstadga. Här visar vi ett urval av de apoteksglas som Glastekniska museet har i sina samlingar.

2023

december:

Ljusstakar

Idag är elektrisk belysning en självklarhet - men det är ett modernt påfund, sent 1800-tal. (Till Bergdala kom elektriciteten på 1920-talet, från kvarnen på Lövås)
Innan dess var man hänvisad till elden som ljuskälla. Från början säkerligen bara från den öppna eld som också utgjorde kokeld. Senare kom man på att man kunde bära med sig en brinnande fackla, en lyssticka. Olaus Magnus bok, Historia om de nordiska folken (1555) visar hur man har en brinnande fackla i munnen både utomhus och vid hantverk inomhus. Lysstickorna kunde också placeras i särskilda hållare, lysekäringar.
Dessförinnan användes talgdankar, ljus gjorda av överbliven talg från slakten, och bivaxljus.

Enligt tekniska museet uppfanns stearinljuset i Frankrike omkring 1825. De osade mindre än vaxljusen, de rann mindre och lyste klarare. Under senare delen av 1830-talet såg Lars-Johan Hierta stearinljus vid en resa till London och det var han som tog dem till Sverige. Han grundade (Aftonbladet 1830 och) Liljeholmens stearinfabrik 1839. Idag ligger Liljeholmens stearinfabrik här i Småland, i Oskarshamn.

Enligt Magdalena Ribbing skall man bränna av veken litet grand direkt när man har satt ljuset i staken. Från början var stearinljus dyra och genom att de såg litet använda ut visade man att man hade råd inte bara att ha dem utan också att använda dem.
(Enligt min mormor skulle o-brända ljus "dra döden i huset". Efter stormen Gudrun lärde vi oss att det är mycket svårare att tända ett nytt ljus än ett som varit tänt tidigare.)

De stakar vi visar här är:
"fattigmanssilver" av okänd härkomst; med vridet luftben från Johansfors(?); "Gabriel" från Sandvik; "Solros" från Kosta; liten pressad av okänd härkomst;

november:           tävlingssvaret finns under bilden

Punschmuggar av olika fasoner

Spritmuseum anger att punschens historia i Sverige börjar i mitten av 1700-talet, sedan den första lasten arrak kommit till landet år 1733.
Redan från början serverades punsch rykande varm i små skålar med öra.

Glögg däremot, eller närmare bestämt varmt kryddat vin, dracks redan av de gamla grekerna.
I Sverige dyker benämningen glödgat vin upp för första gången år 1609. 1837 publiceras detta recept: "Vanligt rödt win uppkokas med något muskotblomma, kanel och kryddnejlikor, jämte nödigt socker och antändes. När det slutat brinna, silas det och drickes varmt." Eftersom båda dryckerna skulle drickas varma och båda är söta och kryddade kan man misstänka att även glöggen serverades i små muggar med öra.
Att stoppa mandlar i glöggen kan man ha gjort redan på medeltiden eftersom mandlar blev en importvara redan på 1500-talet. Russin, däremot, börjar enligt vissa källor inte bli vanliga i Sverige förrän under 1800-talet.

Här visar vi elva muggar med olika dekor. Vissa är blästrade, vissa är mattetsade och en del är linjeetsade.
En av muggarna visar en teknisk egendomlighet som man ser om man tittar noga, kolla till exempel detaljbilderna.

Bilder i inventarieförteckningen:
BGM_00_959, detalj här
BGM_01_017, detalj här
BGM_01_347, detaljbild saknas
BGM_01_348, detaljbild saknas
BGM_01_523, detalj här
BGM_01_557, detalj här
BGM_01_744, detaljbild saknas
BGM_01_772, detalj här
BGM_01_773, detalj här
och till sist en alldeles ny, som inte är registrerad än.

Läs mer om blästring och etsning under rubriken "Om kalla glastekniker".

oktober:

Massproducerade souvenirer (minnessaker)

Redan på 1300-talet tog pilgrimsresenärer med sig souvenirer hem för att kunna bevisa att de faktiskt varit på en "helig" plats.
1600-talets turistresor var mest sådana som ungdomar ur överklassen företog som en del av sin "utbildning", nämligen en rundresa till de större europeiska länderna och kulturcentra i Tyskland, Frankrike, Italien.
Under 1800-talet utvecklas turismen och organiserade resor erbjuds för att under 1900-talet bli till dagens massturism. Under hela tiden har det varit vanligt att man köpt med sig minnessaker hem.

I Glasriket har det länge funnits många små glasförädlingsfirmor, målerier, sliperier, små gravörverkstäder och liknande. Dessa småfirmor har köpt råglas från glasbruken och sedan dekorerat dem och sålt dem med förtjänst. En sådan firma var till exempel "Kronobergsglas" i Eriksmåla vars etikett finns på vasen märkt "Gränna". En annan sådan förädlingafirma hette Fa W Johansson, som fanns i Orrefors - de gjorde också sådanahär vaser, men vi har ingen ettikettmärkt.

Här visar vi fem rödbetsade och graverade souvenirvaser märkta "Växjö domkyrka", "Karsamåla", "Gävle rådhus", "Vreta kloster", och "Visingsö",
Dessutom visar vi två likadana men obetsade från "Gränna" och "Stenhammars slott".
(Länkarna går till bilderna i inventarieförteckningen)

Märkligt nog förefaller alla vaser av denna modell vara dekorerade med byggnader. Vi har bara sett ett litet fåtal med annan dekor (Karsamåla och Gränna).

Läs mer om betsning här nedan.

september:

Gelbning (betsning, lasering) och gelbat glas

Gulbetsning av glas, "gelbning", med silverlösning har använts i Sverige åtminstone sedan 1300-talet. Det äldsta bevarade exemplet finns i Dalhems kyrka på Gotland uppförd under 12- och 1300-talen.
Det äldsta väl daterade exemplet i Europa är från 1313 och finns i kyrkan i Le Mesnil-Villeman i Manche i Frankrike.

Betsning görs så att man målar det färdiga glasföremålet med en lösning av silversalt, till exempel silvernitrat. Därefter värms det målade glaset till ett par hundra grader. Då kommer silverjoner att vandra in i glasets yta och ge en vacker och förhållandevis intensiv gul färg.
Eftersom färgen alltså sitter i själva glasytan, inte ligger utanpå glaset som när man målar, kommer färgningen att vara permanent.
Om man alltså vill dekorera den färgade glasytan måste man slipa igenom eller på annat sätt avlägsna ett tunt ytskikt.

Benämningen "betsat glas" används även om sådana med röd färg. I det fallet är det inte silver utan koppar som ger färgen, men processen och resultatet är i princip densamma.
Många visste inte att "gelb" betyder just gul på tyska - så misstogs "gelba" för att vara ett namn på processen. Alltså uppstod ordet "röd-gelbat" som benämning på rödbestat glas.

Många, för att inte säga nästan alla, glasbruk gjorde gelbat glas. Gelbade glas från (Hovmantorps) Nya, Johansfors och Åfors från perioden fram till 1940-talet hittar man ofta på loppmarkander och i second-hand butiker.
Vad vi visar här är dels en karaff från Hovmantorps Nya glasbruk etikettmärkt "Hovmantorp Sweden", två glas och en sockersats.

Läs mer om betsning och lystring här.
Alla våra gelbade föremål (20230901)
gula:  karaff, annan karaff, vinglas, snapsglas, annat snapsglas, grogglas, likörglas?, madeiraglas, askfat, sockerskål, gräddkanna
Rödbetsade souvenirvaser i olika storlekar, från olika förädlingsfirmor: Växjö domkyrka, Vreta kloster, Gävle rådhus, Visingsö, Karsamåla