Etsning av glas

är en dekorationsmetod som kom till Sverige under andra halvan av 1800-talet.
(Det finns en uppgift om att från och med 1894 års priskurant från Kosta finns etsat glas med nästan ända fram till 1970-talet.)

Etsningens historia

Ofta nämns den svenske kemisten Carl Wilhelm Scheele som "glasetsningens fader" - redan år 1771 kunde han visa att fluorvätesyra (HF) gjorde märken på glas.
Huruvida han, eller någon annan av hans generationskamrater, gjorde något av det är inte bevisat.

Det förefaller som om etsningen som kommersiell teknik fick inträde inom den brittiska glasindustrin under mitten av 1800-talet, huvudsakligen som matt-etsning. Vid "the glass mile" i Stourbridge experimenterades det vilt med ångorna av fluorvätesyra (det finns hemska berättelser om hur man stod under tak, men utomhus, med sönderfrätta vantar, och viftade med glasbitarna i ångorna, eller syran...)
John Northwood I, verksam i Stourbridge under sena 1800-talet, förefaller ha varit en riktig Oppfinnar-Jocke (utöver att han var en mycket skicklig glashantverkare). Han uppfann flera olika glas-"maskiner", både för varmt och kallt glasarbete, däribland ett par s.k. ets-maskiner (som egentligen inte gjorde annat än ritsade i vaxreservaget på bitarna). Hans uppfinningar hjälpte tyvärr inte de stackars etsarna (de med de sönderfrätta vantarna) och deras förskräckliga arbetsmiljö.
Hur som – under JN I:s tid perfektionerade man etsningen i Stourbridge – såg den som ett valitt alternativ till gravyr – en inställning som aldrig nådde Sverige. (Här såg man etsning snarare som ett sätt att masstillverka dekorerat glas till minimal kostnad, till skillnad från slipning/gravyr).
Till den sofistikerade brittiska etsningen utnyttjade endast matt-etsning, även om det sägs att en Richardson i Stourbridge upptäckte möjligheten till blank- (eller djup-)etsning av misstag under experimenterandet.
(bild till höger: detalj av en vas från ca 1880, Th Webb & Son, Stourbridge)

Etsning kan delas upp i matt-etsning och djup-etsning (som nästan alltid är blank).

Grundprincipen för båda är densamma: glaset som skall dekoreras täcks med vax där det skall vara opåverkat. Detta kan göras på olika sätt: hela glaset kan doppas i flytande (varmt) vax, varefter vaxet avlägsnas för hand där glaset skall etsas; vax kan påföras med hjälp av schablon.
Därefter utsätts glaset för fluorvätesyra: antingen doppas hela glaset, eller kan man påföra en fluoridhaltig "smörja". Sist tvättas vaxet av och dekoren är klar.
För blanketsning behövs också behandling med svavelsyra (H₂SO₄). Man kunde antingen doppa glasen växelvis i syrorna, eller så kunde syrorna vara blandade redan i etsbadet.

Både fluorvätesyra och svavelsyra är mycket obehagliga, giftiga och frätande, och det finns hemska berättelser om dålig arbetsmiljö: som enda skydd användes förkläden och gummihandskar, man använde öppna kärl och ingen extra ventilation. Det berättas om att använda syra-bad hälldes ut i närbelägna diken. (Oscar Franzén berättar från Sandvik: "Det etsades mycket glas och den förbrukade syran den bara kastades utanför dörren,", Glas, kultur, sammhällsdaning sid 30.)
Såvitt vi kan förstå slutade man etsa med fluorvätesyra inom servis- och konstglastillverkningen i Sverige så sent som under 1980-talet. Metoden används fortfarande i andra länder, då förhoppningsvis med bättre skyddsförhållanden.

 

Matt-etsning
gjordes ofta med ets-pasta. Etspastan består av fluorider som mals och blandas med vatten och diverse förtjockningsmedel (glycerin, melass, lera nämns) till en trögflytande smet, som är lös nog att pensla på glasen, men inte rinnig.
För s.k "stämpel-etsning" fanns mönsterplåtar (med mönstret i "naturlig storlek") där det önskade mönstret lämnas orört, omgivande delar avverkas så att vaxet fastnar i dem. (jämför "högtryck", "boktryck" inom grafiken.) På en sådan plåt ströks varmt vax ut med en spatel, och stannade i fördjupningarna. Vaxet överfördes via ett pappersark till glaset. När vaxet svalnat penslades pastan på, fick sitta i 10-15 minuter, varpå pasta och vax tvättades bort i varmt vatten. Resultatet blev ett glas med ett matt mönster. (Det kan vara svårt att skilja ett blästrat mönster från ett mattetsat.)
Läs mer om stämpeletsing på vår blogg, här. (öppnas i nytt fönster).
(Exempel på stämpeletsningsmönsterplåt och det färdiga glaset finns i utställningen.)

"Nyttoetsning", som vi kallar det här, visar exempel på en annan stämpeletsningsmetod.

Numera blästrar man istället fram matta ytor.

Djup-etsning
krävde också ett vaxskikt på glaset. För denna teknik doppade man först glaset i flytande vax (100-150 grader), som sedan fick svalna. Därefter ritades mönster i vaxet, glaset doppades i fluorvätesyra "lagom" länge, doppades därefter i svavelsyra (H₂SO₄) som gör det blankt (eventuellt upprepas detta flera gånger), sedan tvättas vaxet av. Somliga uppgifter säger att etsvätskan var en blandning av fluorvätesyra och svavelsyra.

Det fanns olika metoder för att rita mönstret i vaxet. Historiskt, åtminstone i England och på kontinenten, gjordes det till en början på fri hand.
Småningom utvecklades maskiner (från början inspirerade av de maskiner som användes för att märka upp bitar som skulle till slipning och/eller gravering) – de första maskinerna kunde bara hantera ett glas åt gången.
Den ovannämnde John Northwood I lär ha varit en av pionjärerna på den fronten. Hans första etsmaskin höll siluetter på plats som arbetaren fick rita runt. Senare uppfann har en kugghjulsdriven maskin som ritade "själv". Den finns i ett museimagasin i England, men vi har inte lyckats få fram en bild på den.
Troligen liknade den de guillocheringsmaskiner som blev så populära framåt 1890-talet.

De första maskinerna som användes i Sverige (tror vi) var de sk guillocheringsmaskinerna, små mekaniska underverk som kunde hantera ett föremål åt gången. Mönstren åstadkoms/varierades genom att variera/förändra antalet, storleken och placeringen av ett antal kugghjul.
En tysk tillverkare som vi vet att svenska glasbruk handlade med hette Kutzscher. De tillverkade många olika g-maskiner, somliga kunde hantera hela 6 glas på en gång. Kutzscher tillhandahöll mönsterböcker med färdiga recept (om en bara kan tyda detaljerna). Läs mer här.
På sidan om mönsterboken finns vad vi tror är "recept" på hur och vilka kugghjul som ska monteras för ett speciellt mönster.

Vi har fått berättat att dessa maskiner på vissa ställen kallades "pantograveringsmaskiner", av mönsterboken förefaller det som om de på Kosta ibland kallades "aquarellapparat".

Vi har skrivit om hur vi renoverade en (ombyggd) guillocheringsmaskin. Där finns också en film om guillochering. Läs mer här (länken öppnas i nytt fönster)

I juni 2017 fick vi två, delvis olika, guillocheringsmaskiner. Läs mer om dem här.

En annan metod är den sk pantograferingen. En pantograf kan hantera många glas samtidigt - vår ena kan ta 24, vår andra tar 12, men det talas om sådana som tog 36 st (t.ex. i boken Reijmyre 200 år).
En pantograf som vår är både mer och mindre mångsidig än en guillocheringsmaskin, beroende av hur man ser det.
För guillocheringsmaskinen gäller att (bortsett från att den tar färre bitar åt gången) föremålet snurrar "hela tiden" – det går alltså inte få till mönster med linjer som tar slut.
Pantografen, däremot, kan i alla ögonblick dra tillbaka ritstiften; alltså kan den ha linjer som plötsligt avslutas. Pantografen återger det mönster som förlagan har, i det antal (runt glaset) som där finns ritstift monterade.
Ett underbart resultat av pantografens konstruktion är att ett (endast ett) mönster, anbringat (etsat? graverat?) på en plåt passade till alla storlekar och modeller av glas - läs mer på "Pantografen, så funkar den". Där finns också en film.

Pantografen måste vara det ultimata verktyget i glasbrukens "vackrare vardagsvara"-deltagande, även om maskinerna fanns långt innan det konceptet fanns.

Såvitt sett har de svenska glasbruken inte använt etsningstekniken som en komplex mönstringsteknik (i motsats till de brittiska bruken), men den har likväl varit i flitig användning – på Kosta från sent 1800-tal till ca 1980.
I en av Åfors priskuranter anförs just billigheten som en fördel.

De svenska glasbruken har alltså använt båda dessa typer av maskiner för att förbereda för etsning.
Maskinernas olika konstruktion resulterar i helt olika mönstertyper - om hur en kan skilja dem åt går att läsa på sidan Guillocherat eller pantograferat - vad skiljer mönstren?

Under 1940-talet började fotografen John Selbing, verksam vid Orrefors, att experimentera med en annan metod att skydda glasytan mot ets-syran. Det resulterade år 1952 i ett patent. Läs mer om Selbing och hans metod här.

Vi tror inte att Bergdala har etsat glas i någon större utsträckning.

Källor:

• Hajdamach: British glass 1800 – 1914
• Kaijser: Anteckningar från studier vid Reijmyre Glasbruk
• Reijmyre glasbruk – formgivare, konstnärer och yrkesmän under 200 år
• Steenberg och Simmingsköld: Glas
• Steenberg: Servisglasets modellförändringar, ur boken Modernt svenskt glas från 1943
• Steenberg: Svenskt adertonhundratalglas
• Strömberg: Kostaglaset 1742-1916
• Northwood: John Northwood, his contribution to the Stourbridge glass industry, Stoubridge 1958