Foto-etsning
Djupetsningen med sitt vaxskikt och den mekaniska ristningen i pantograf eller guillocheringsmaskin hade sina begränsningar och under 1940-talet funderade fotografen John Selbing vid Orrefors på om man kunde göra på något annat sätt.I boken Bakom kameran och glasfasaden skriver hans hustru Carola Selbing: "Motivet, som skulle överföras på glaset, ritades först detaljerat med tusch och fotograferades av och av negativet gjordes ett positiv, som kopierades direkt på den i förväg, med ljuskänsliga ämnen, preparerade glasytan. Efter framkallning behandlades motivet med syra till en djupetsning."
Metoden vidareutvecklades genom att man lade in guld i det djupetsade mönstret:
"Guldet, som var i en kolloidal lösning av nejlikolja, skulle målas eller sprutas på. Först försökte
John spruta guldet med en vanlig färgspruta men övergav denna metod, eftersom man blev tvungen att spruta hela
ytan och mycket guld försvann ut genom skorstenen."
Därför målade man istället, men "när guldet torkat ... skulle det guld som inte fanns i de etsade fördjupningarna tas bort." Efter flera tester löstes även det problemet – man kunde skölja bort det med vatten och sila av och återanvända guldet – men det var inte klart med det heller: "Uppmjukningstemperaturen för blyglas är 465 grader, men guldet måste brännas vid 550 grader för att det skall fastna". Även det problemet var dock lösbart och den 30 april 1952 beviljades Svenskt patent 136565 med giltighet från den 26 oktober 1948.
Så långt redogörelsen ur boken.
Senare kom vi i kontakt med Berndt Karlsson som i många år arbetade i fotoetsverkstaden på Orrefors.
Han beskrev proceduren mera i detalj:
Först och främst berättade han hur problemet med guldbränningen löstes: man använde inte kristallglas.
Gullaskrufs glasbruk hade en egen glaskvalite som tålde bränning i 700 grader utan att mjukna, så själva
pressningen utfördes där.
Från 1970 tillverkade Orrefors årstallrikar med katedraler och kyrkor som motiv på klarglas och från 1971 även mors-dags-tallrikar på blått glas.
