Etsningens principer, med illustrationer

Etsning av linjemönster

Dekorering av glas med etsning sker i fyra steg:

Först täcker man glaset med ett mycket tunt skikt av vax blandat med olja.
Skiktet måste vara mycket tunt så att det inte flagar då man ristar in mönstret. Bruken hade sina egna recept.

Mönstret ristas in i vaxskiktet så att glaset friläggs på de ställen där mönstret skall finnas på glaset. Ristningen i vaxskiktet kan göras manuellt eller med hjälp av maskiner. De två klassiska maskinerna är dels Guillocheringsmaskinen, som användes för rent geometriska mönster och bara kunde hantera ett glas i taget och dels pantografen som kunde hantera upp till 36 glas samtidigt.

Efter ristningen placeras glaset i ett bad av fluorvätesyra (HF). Syran fräter bort glaset men angriper inte vaxet. Normalt fick glasen stå i syran tills mönstret blivit utfrätt till ett djup av någon eller några tiondels millimeter.
Frätningen är själva etsningen.
Glasen tas upp ur syrabadet och vaxskiktet diskas av.

Eftersom mönstret består av utfrätta spår i själva glaset kan det aldrig nötas bort som exempelvis påtryckta eller påbrända dekorer kan. Å andra sidan kan det inte heller färgläggas.

I utställningen har vi ett antal linjeetsade/djupetsade/blanketsade glas.
Några av dem finns på bild på sidan våra glasföremål, men vi har fler i utställningen.
 

Mattetsning av ytmönster

Dekorering av glas med yttäckande etsning kan göras på olika sätt.

Grundprincipen är, på samma sätt som för linjeetsningen, att man utsätter glaset för en syra som fräter in mönstret i själva glaset. Beroende på vilken syra man använder kan man få en matt yta eller en blank yta.

Vid linjeetsning användes ett syrabad där syran var flytande men vid ytmönstring använde man en förtjockad syra, en gel, som penslades på glasen eller stämplades direkt på glaset med en gummistämpel. Denna senare teknik användes åtminstone vid Pukebergs glasbruk under 1880-talet. Receptet på den förtjockade syran – den skulle ju släppa från gummistämpeln men fästa på glaset – var en noga bevakad hemlighet.

Den andra tekniken var mera omständlig. Även denna teknik kallades "stämpeletsning", åtminstone vid vissa glasbruk.

Det önskade mönstret, i skala ett-till-ett (dvs i naturlig storlek), finns som upphöjningar på en plåt. Den ljummade plåten, ljummad för att underlätta arbetet genom att vaxet blir mjukt, täcks med vax som fyller ut de nedsänka områdena på plåten.

Ett papper placeras ovanpå den vaxade mönsterplåten och klappas av försiktigt så att vaxmönstret fäster på papperet.

Papperet, på vilket vaxmönstret nu sitter, lyfts försiktigt av från mönsterplåten, placeras på glaset och tas sedan bort.
Glaset är nu täckt med ett skyddande vaxskikt utom på de platser där mönsterplåten hade sina upphöjningar.

Etspastan kommer alltså bara att kunna angripa glaset och mattera ytan på de områden som inte täcks av vax.

Glaset här bredvid, med sin mönsterplåt, visas i utställningen.

Nuförtiden matteras ytor istället med blästring.