Bergdala glastekniska museum


BESÖK OSS
till museets startsida


"Nytto-etsning"

Etsning användes inte bara för dekoration - också varumärken, skalor på mätglas mm etsades.

Sådana märken var vanligen matt-etsade, alltså framstår märkena som vita mot det i övrigt klara glaset.

Som exempel kan vi ta brännarrör till fotogenlampor. De skulle, framför allt, märkas med storlek, men ofta hade de även varumärken.
Fotogenlampor finns i olika storlekar – även brännarna är olika stora. För att veta vilket rör som passar till vilken brännare behöver de alltså en storleksmärkning.
(Kuriosa: fotogenlampor mättes, och mäts fortfarandes i "linier" – en linje motsvarade, efter 1855, ungefär 3 mm och markeras med tre apostrofer.)

fotogenlampa för vägg
På bilden nedan ser vi från vänster märket REX (också märkt härdat) med storleksmärkningen 7 ’’’, KRONGLAS storlek 6 ’’’, SALAMANDER storlek 6 ’’’ och, till höger, TEXA. I en cirkel står SÄVEDALEN, under MADE IN CZECHOSLOVAKIA, slutligen COSPOLI. TEXA saknar storleksmärkning.
från vänster: REX - härdad, KRONGLAS - 6''', SALAMANDER - 6''', TEXA - Sävedalen

Hur märkningen gick till innan blästringen blev det normala sättet vet vi inte – men vi vet att Pukebergs glasbruk använde en "egen" etsmetod på 1880-talet.
... och om den metoden vet vi egentligen ingenting:
" […] Lina Jonsson, var den förste, som på Pukeberg stämplade lampglas. […] denna procedur ansågs böra hemlighållas […]
Stämplandet av lampglas gjordes med en gummistämpel. Det material, varmed man fick stämpeltrycket att fastna på glaset, var den hemlighet, som skulle döljas för yttervärlden."
(citat ur Pukebergs glasbruk 1871-1946, sid 33)

En viktig fråga är om det är etspasta (motsv) eller resist som stämplas på. När det gäller den dekorativa stämpeletsningen är det ju resisten (vaxet) som "stämplas".
I boken Ett samhälle kring hyttan, Rosdala Glasbruk 1895-1980 (sid 32-34) finns en betydligt fylligare beskrivning.
Hugo Fransson, född 1905, berättar om hur det gick till då han var barn - vi kan gissa att det rör sig om tiden runt 1920. Hugo beskriver en sorts anordning för att stämpla lampglas.
Stämplingen gjordes i tre steg: en fast monterad gummistämpel beströks med en "stämpelsmörja" (av hemlig sammansättning), glasen rullades över stämpeln och skickades vidare till "saltaren". Saltaren beströk glaset med ett "fluorsalt", glaset fick sitta i några minuter och sköljdes sedan "varvid fluorvätesaltet sköljdes bort och stämpeln avtecknades vit och oförstörbar mot den klara ytan".

Här framgår tydligt att det varken är etspastan eller resisten som påstämplas.Istället är det en "smörja" som är viskös nog för att ge distinkta tunna linjer. Smörjan måste både fästa vid glaset, och ha egenskaper att lösa fluorsaltet.
Vad kan det ha varit i den smörjan?

Här följer ett utdrag ur texten:

 "

[…] till stämpelverkstaden. Arbetet försiggick där i verkstäder på tre personer, en som stämplade, en som saltade, en som invecklade glasen i silkespapper. […]

Tvärs över arbetsbänken fanns två styck smala järnskenor monterade, cirka åtta centimeter från varandra. På dessa skenor fanns ett trästycke utrustat med fyra hjul. Detta trästycke, som vi barn kallade tåg, var ungefär tjugofem cm långt och åtta cm högt. Tåget löpte fram och åter genom att det baktill hade en läderrem som vid slutet av skenorna gick ned genom ett hål i arbetsbänken. Remmen var nedtill fästad i en trätrampa, som trampades upp och ned under arbetet. Längst fram och ned på tåget var en gummirulle anbringad. Denna rulle var den viktigaste detaljen i stämpelmaskinen. Rullens uppgift var nämligen att smörja gummistämpeln, som var fastklistrad på en träskiva mellan spåren längst fram och nära kanten på bänken. Strax bakom stämpeln var på samma sätt en glasskiva fastsatt mellan spåren. Glasskivan beströks någon gång emellanåt med stämpelsmörja, som tillagades egenhändigt av far och var en s k fabrikshemlighet. Den som nu stämplade glasen tog med höger hand från höger sida ett glas, och samtidigt som han med foten trampade tillbaka maskinen, varvid gummirullen passerade stämpeln och färgskivan, placerade han glaset bakom och över stämpelskivan med lilländen av glaset ungefär en centimeter från stämpeln. Han tryckte lätt med båda händernas fingrar på glaset, medan det rullades över stämpelskivan. Med höger hand togs ett nytt glas från höger sida samtidigt som foten släppte efter på trampan under bänken, varvid maskinen med färgrullen gick tillbaka över färgskivan och gummistämpeln. Trampan trycktes så åter ned o s v.

Till vänster om stämpelmaskinen var ett cirka femton centimeter runt hål uppsågat i bänken. I detta hål var en keramikkarott nedsänkt till hälften och i karotten fanns ett vitt pulver som benämndes för salt. Detta var i själva verket pulvriserad fluorvätesyra och användes till att etsa in stämpeln i glaset. Inunder lerkarotten var en liten oljelampa placerad och när saltet började bli fuktigt, så tändes lampan. Lågan värmde då upp botten på karotten och när innehållet åter blev torrt och flyktigt och hotade att stiga upp i luften och i näsan på den som saltade glasen, så släcktes åter lampan för en stund.

Arbetet med saltningen till gick på följande sätt. Man tog glasen som låg till höger med vänster hand, höll dem så med den stämplade lilländen över saltkoppen, tog penseln som låg i saltkoppen och strödde lite salt över hela stämpeln. Därefter tog man en liten moddlare och strök försiktigt av det överblivna pulvret åter ned i saltkoppen. Men gjorde alltid tre strykningar, en från höger, en från vänster och en från mitten på stämpeln; detta för att om något av fluorsaltet fick vara kvar vid sidan av stämpeln, så blev glaset etsat även där och kunde då bliva kasserat. Efter några minuter, tiden kunde variera något på grund av om luften var torr eller fuktig, tog man de saltade glasen och doppade ner dem i en vattenbehållare vid sidan om, varvid fluorvätesaltet sköljdes bort och stämpeln avtecknades vit och oförstörbar mot den klara ytan.

   "

Vi har försökt föreställa oss hur verkstaden såg ut - nedan ett försök att rita den:

vår tolkning av verkstaden


Källor:
  • Pukebergs glasbruk 1871-1946, sid 33
  • Ett samhälle kring hyttan, Rosdala Glasbruk 1895-1980, sid 32-34