Här följer ett utdrag ur texten:
"
[…] till stämpelverkstaden. Arbetet försiggick där i verkstäder på tre personer, en som stämplade, en som saltade, en som
invecklade glasen i silkespapper. […]
Tvärs över arbetsbänken fanns två styck smala järnskenor monterade, cirka åtta centimeter från varandra. På dessa skenor fanns ett
trästycke utrustat med fyra hjul. Detta trästycke, som vi barn kallade tåg, var ungefär tjugofem cm långt och åtta cm högt. Tåget
löpte fram och åter genom att det baktill hade en läderrem som vid slutet av skenorna gick ned genom ett hål i arbetsbänken. Remmen
var nedtill fästad i en trätrampa, som trampades upp och ned under arbetet. Längst fram och ned på tåget var en gummirulle anbringad.
Denna rulle var den viktigaste detaljen i stämpelmaskinen. Rullens uppgift var nämligen att smörja gummistämpeln, som var
fastklistrad på en träskiva mellan spåren längst fram och nära kanten på bänken. Strax bakom stämpeln var på samma sätt en glasskiva
fastsatt mellan spåren. Glasskivan beströks någon gång emellanåt med stämpelsmörja, som tillagades egenhändigt av far och var
en s k fabrikshemlighet. Den som nu stämplade glasen tog med höger hand från höger sida ett glas, och samtidigt som han med foten
trampade tillbaka maskinen, varvid gummirullen passerade stämpeln och färgskivan, placerade han glaset bakom och över stämpelskivan
med lilländen av glaset ungefär en centimeter från stämpeln. Han tryckte lätt med båda händernas fingrar på glaset, medan det
rullades över stämpelskivan. Med höger hand togs ett nytt glas från höger sida samtidigt som foten släppte efter på trampan under
bänken, varvid maskinen med färgrullen gick tillbaka över färgskivan och gummistämpeln. Trampan trycktes så åter ned o s v.
Till vänster om stämpelmaskinen var ett cirka femton centimeter runt hål uppsågat i bänken. I detta hål var en keramikkarott nedsänkt
till hälften och i karotten fanns ett vitt pulver som benämndes för salt. Detta var i själva verket pulvriserad fluorvätesyra och
användes till att etsa in stämpeln i glaset. Inunder lerkarotten var en liten oljelampa placerad och när saltet började bli fuktigt,
så tändes lampan. Lågan värmde då upp botten på karotten och när innehållet åter blev torrt och flyktigt och hotade att stiga upp i
luften och i näsan på den som saltade glasen, så släcktes åter lampan för en stund.
Arbetet med saltningen till gick på följande sätt. Man tog glasen som låg till höger med vänster hand, höll dem så med den stämplade
lilländen över saltkoppen, tog penseln som låg i saltkoppen och strödde lite salt över hela stämpeln. Därefter tog man en liten
moddlare och strök försiktigt av det överblivna pulvret åter ned i saltkoppen. Men gjorde alltid tre strykningar, en från höger,
en från vänster och en från mitten på stämpeln; detta för att om något av fluorsaltet fick vara kvar vid sidan av stämpeln,
så blev glaset etsat även där och kunde då bliva kasserat. Efter några minuter, tiden kunde variera något på grund av om luften
var torr eller fuktig, tog man de saltade glasen och doppade ner dem i en vattenbehållare vid sidan om, varvid fluorvätesaltet
sköljdes bort och stämpeln avtecknades vit och oförstörbar mot den klara ytan.
"
Vi har försökt föreställa oss hur verkstaden såg ut - nedan ett försök att rita den:
