VISIT US Bergdala glastekniska museum


 
to the start page


"Utility etching"

Etching was not just for decoration - trademarks, gradations on chemical glass and so on, were also etched.

Such marks were usually etched matt, which means the marks look white on the clear glass.

One example is the chimney for paraffin lamps. They had to be marked with size, but often had logotypes on them too.
(Curious fact: Swedish paraffin lamps were, and still are, meausred in "linier" (lines?). One linie is, after 1855, ca 3 mm and is written with three apostrophes.)

wall-mounted paraffin lamp
In the picture below, from the left we see a REX (hardened) in size 7 ’’’, KRONGLAS size 6 ’’’, SALAMANDER size 6 ’’’ and, to the right, TEXA. In a circle it is written SÄVEDALEN, under MADE IN CZECHOSLOVAKIA, lastly COSPOLI. TEXA does not have a size.
from left: REX - hardened, KRONGLAS - 6''', SALAMANDER - 6''', TEXA - Sävedalen

How such marking was done before etching became the normal method we don't know. We do know that Pukeberg glassworks hade their "own" method for etching in the 1880ies.
Their method is still secret:
" […] Lina Jonsson was the first person to stamp lamp chimneys. […] that procedure was thought necessary to keep secret […]
Lamp chimney stamping was done with a rubber stamp. The material, with which the imprint did mark the glass, was the secret which was not to be told. "
(my translation; original text below)
" […] Lina Jonsson, var den förste, som på Pukeberg stämplade lampglas. […] denna procedur ansågs böra hemlighållas […]
Stämplandet av lampglas gjordes med en gummistämpel. Det material, varmed man fick stämpeltrycket att fastna på glaset, var den hemlighet, som skulle döljas för yttervärlden."
(quote from Pukebergs glasbruk 1871-1946, page 33)

One important question is if it was the etching agent or the resist that was stamped. For decorative transfer etching it is the resist (wax) that is transferred.
In the book Ett samhälle kring hyttan, Rosdala Glasbruk 1895-1980 (pages 32-34) we found a more specific description.
Hugo Fransson, born 1905, tells about a lamp chimney stamping contraption used when he was a child - let us guess the time is around 1920.
The stamping is done in three steps: a stationary rubber stamp is coated with something sticky (with secret ingredients), the chimney is rolled over the stamp. It is then passed to the "salter". This person coated the sticky place with a fluoride salt. The pieces were left to etch for a couple of minutes, before they were washed. The result was a "white and indestructable mark on the clear surface" (my translation).

Here it is clear that neither the etching agent nor the resist is what is used for stamping: it is something sticky and viscous that will solve the fluoride salt.
What could have been in that coating?

We have tried to visualize the setup, as described in the Swedish text below:

our interpretation of the description
The text is difficult to translate, but here is my best try (the Swedish original below):

 "

[…]to the stamp workshop. The team consisted of three people, one stamped, one salted, one wrapped the chimneys in tissue paper. […]

Across the workbench there were two pieces of narrow iron rails mounted, about eight centimetres apart. On these rails there was a wooden piece fitted with four wheels. This wooden piece, which we children called the train, was about twenty-five cm long and eight centimetres tall. The train ran back and forth by having a leather strap at the end of the rails down through a hole in the workbench. The strap was attached to a wooden treadle, which was stepped up and down during work. At the front and bottom of the train a rubber roller was mounted. This roller was the most important part of the stamp machine. The role of the roller was to coat the rubber stamp, which was glued to a wooden board between the tracks at the front and near the edge of the bench. Just behind the stamp was a glass plate fixed between the rails. The glass plate was sprinkled occasionally with stamp coating, which was prepared by [my] father himself and was seen as a factory secret. The worker stamping the glass took a chimney with his right hand, and at the same time he activated the treadle, which made the rubber roller pass the stamp and the coating plate. He placed the glass behind and over the stamp plate with the tip of the glass about a centimeter from the stamp. He pressed lightly with the fingers of both hands while rolling the chimney over the stamp. With the right hand a new glass was taken from the right side while the pedal under the bench was let up, which made the the machine with the roller return over the plate with the coating and the rubber stamp. The pedal was then pushed down again.

To the left of the stamp machine was a hole in the bench. In this hole a ceramic pot was halfway submerged, and in the pot there was a white powder called salt. In fact, this was powdered hydrofluoric acid and used to etch the stamp into the glass. Under the pot a small oil lamp was placed and when the salt started to get damp, the lamp was lit. The lamp heated the bottom of the pot and when the contents became dry and volatile and threatened to rise in the air and in the nose of the salter, the lamp was turned off for a while.

The salting work proceeded as follows. The worker took the glasses that was on the right hand side with his left hand, holding them with the stamped narrow end over the salt cup, taking the brush that lay in the salt cup and sprinkling some salt all over the stamp. After that, he took a small brush and carefully wiped the remaining powder back into the salt cup. He always made three strokes, one from the right, one from the left and one from the middle of the stamp; this in order that if any of the fluoride salt remained at the side of the stamp, the glass was etched there too and would then have to be discarded. After a few minutes, the time could vary slightly if the air was dry or damp, he took the salted glasses and dipped them in a water tank beside, where the fluoride salt was rinsed off and the stamp was revealed white and indestructable on the clear surface.

   "

Here is the Swedish original text:

 "

[…] till stämpelverkstaden. Arbetet försiggick där i verkstäder på tre personer, en som stämplade, en som saltade, en som invecklade glasen i silkespapper. […]

Tvärs över arbetsbänken fanns två styck smala järnskenor monterade, cirka åtta centimeter från varandra. På dessa skenor fanns ett trästycke utrustat med fyra hjul. Detta trästycke, som vi barn kallade tåg, var ungefär tjugofem cm långt och åtta cm högt. Tåget löpte fram och åter genom att det baktill hade en läderrem som vid slutet av skenorna gick ned genom ett hål i arbetsbänken. Remmen var nedtill fästad i en trätrampa, som trampades upp och ned under arbetet. Längst fram och ned på tåget var en gummirulle anbringad. Denna rulle var den viktigaste detaljen i stämpelmaskinen. Rullens uppgift var nämligen att smörja gummistämpeln, som var fastklistrad på en träskiva mellan spåren längst fram och nära kanten på bänken. Strax bakom stämpeln var på samma sätt en glasskiva fastsatt mellan spåren. Glasskivan beströks någon gång emellanåt med stämpelsmörja, som tillagades egenhändigt av far och var en s k fabrikshemlighet. Den som nu stämplade glasen tog med höger hand från höger sida ett glas, och samtidigt som han med foten trampade tillbaka maskinen, varvid gummirullen passerade stämpeln och färgskivan, placerade han glaset bakom och över stämpelskivan med lilländen av glaset ungefär en centimeter från stämpeln. Han tryckte lätt med båda händernas fingrar på glaset, medan det rullades över stämpelskivan. Med höger hand togs ett nytt glas från höger sida samtidigt som foten släppte efter på trampan under bänken, varvid maskinen med färgrullen gick tillbaka över färgskivan och gummistämpeln. Trampan trycktes så åter ned o s v.

Till vänster om stämpelmaskinen var ett cirka femton centimeter runt hål uppsågat i bänken. I detta hål var en keramikkarott nedsänkt till hälften och i karotten fanns ett vitt pulver som benämndes för salt. Detta var i själva verket pulvriserad fluorvätesyra och användes till att etsa in stämpeln i glaset. Inunder lerkarotten var en liten oljelampa placerad och när saltet började bli fuktigt, så tändes lampan. Lågan värmde då upp botten på karotten och när innehållet åter blev torrt och flyktigt och hotade att stiga upp i luften och i näsan på den som saltade glasen, så släcktes åter lampan för en stund.

Arbetet med saltningen till gick på följande sätt. Man tog glasen som låg till höger med vänster hand, höll dem så med den stämplade lilländen över saltkoppen, tog penseln som låg i saltkoppen och strödde lite salt över hela stämpeln. Därefter tog man en liten moddlare och strök försiktigt av det överblivna pulvret åter ned i saltkoppen. Men gjorde alltid tre strykningar, en från höger, en från vänster och en från mitten på stämpeln; detta för att om något av fluorsaltet fick vara kvar vid sidan av stämpeln, så blev glaset etsat även där och kunde då bliva kasserat. Efter några minuter, tiden kunde variera något på grund av om luften var torr eller fuktig, tog man de saltade glasen och doppade ner dem i en vattenbehållare vid sidan om, varvid fluorvätesaltet sköljdes bort och stämpeln avtecknades vit och oförstörbar mot den klara ytan.

   "