Våra två glaspressar

De två pressarna fanns i byggnaden när vi fick tillträde. Detta betyder att båda pressarna använts av Bergdala glasbruk under historiens gång, bland annat till att göra glasblock till tunnelbanestationen T-centralen i Stockholm.
(läs mer om glaspressningens historia i Sverige här)

Här står våra pressar, den manuella och den tryckluftsdrivna.

Den ena är manuell, vilket betyder att den normalt sett betjänades av tre, ibland fyra personer.
•  Iläggaren levererar smält glas från glasugnen
•  Pressaren har hand om formen: klipper av glasmassan när det är lagom mycket i formen, lägger på ringen, kör in formen till rätt läge. Sedan pressar han, dvs drar i hävstången.
Han måste pressa hårt, så att det varma glaset fyller formen i alla sina skrymslen. För större föremål kunde det behövas två personer till själva pressningen.
•  och slutligen inbäraren som tar emot det färdigpressade föremålet och bär det till kylugnen.

Här i museet får du gärna prova på - någon glasmassa har vi inte, men prova att känna på formarna (tunga!), att lägga på ringen (tänk på att i verkligheten är alla järnföremål varma, kanske sådär en 400 grader: det var lätt att bränna sig!), att skjuta in formen (ända fram till stoppen!) och att pressa (pressa ned fjädrarna ett par centimeter, håll kvar sådär en 5-6 sekunder).
Att få glaset ur pressformen kräver sin speciella teknik: luta formen med den bakre piggen mot pressbordet, vält sedan ut din imaginära skål. (Men var försiktig: formen är tung, så tappa den inte på golvet!)

Den andra pressen (den blå) har varit tryckluftsdriven, vilket alltså innebar att pressarens arbete blev lättare.

Vi har ett fåtal kompletta formar, två för enkla skålar och en öppningsbar för en gräddkanna kallad HJÄRTA. Den senare har vi fått från Målerås (TACK!)
Fler bilder på komplicerade pressformar finns på sidan "när pressen kom till glasbruken".