Glasdeglar

Smältdeglarna, de kärl som står inne i ugnen och faktiskt innehåller det smälta glaset, utsätts för väldiga påfrestningar. Dels är det varmt och dels är smält glas inte något "snällt" ämne utan är väldigt korrosivt.

Väggarna i degeln är mellan 5 och 10 cm tjocka och när det är dags för smältning, efter arbetsdagens slut, är degelväggen fortfarande ungefär 1100 grader varm. Så fyller man plötsligt degeln med kalla pellets. Man kan jämföra med att man skulle ta ut en glas- eller keramikform ur ugnen, 300 grader varm, och plötsligt fylla den med kallt vatten direkt ur kranen. Och den hanteringen utsätts degeln för varje dag.

När degeln har fyllts med kalla pellets drar man på värmen i ugnen, endera med brännare eller med el-element. Så från början har degelväggen ungefär samma temperatur rakt igenom, säg 1100 grader. Så kyler man insidan genom att fylla degeln med kalla pellets. Och sedan hettar man upp utsidan för att få fart på nedsmältningen... Dagligen.

Bilden, de svartvita bilderna, kommer ur Steenberg & Simmingsköld, Glas, 1958, visar öppna deglar och en täckt degel. Täckta deglar hindrar att lösa tegelbitar från ugnens tak, valvet, faller ner i och förorenar glassmältan.

En tumregel som kanske många av er minns från skolans kemiundervisning säger att "lika löser lika". Basiska lösningar, lut, löser upp basiska ämnen och sura lösningar, syror, löser upp sura ämnen. På samma sätt är det med glas. Glassmältor av olika sammansättning kallas också sura och basiska. Kristallglas är väldigt surt och om man smälter kristallglas i en degel av surt material kommer glaset väldigt snabbt att förstöra degeln. På samma sätt kommer ett enklare sodaglas för exempelvis en ölflaska att snabbt förstöra en degel av basiskt material.

Det är kanske inte så konstigt att en glasdegel bara håller i ungefär två månader innan den spricker sönder.

Degeltillverkningen

Traditionellt har varje bruk gjort sina egna deglar men det är en grannlaga process och i slutet av 1900-talet fanns bara degelverkstaden i Orrefors kvar (*). Alla andra bruk köpte sina deglar från Orrefors. Men minnen av degeltillverkningen kan man se i många av bruksorterna, nämligen de gamla krossverken.
I hembygdsparken i Hovmantorp, till exempel, står ett sådant krossverk. Det ställs höga krav på leran och den var dyr, så därför krossade och malde man gamla trasiga deglar och återanvände materialet. Krossverken, tillsammans med sliperierna, var de delar av glastillverkningen som krävde mekanisk kraft och som förklarar varför glasbruken lades nära vattendrag. Efter krossning och malning homogeniseras leran genom trampning och degeln "slås upp" för hand i en träform.

Lertillverkningen med sin mognad, uppslagningen och torkningen av degeln tar ungefär ett år och först efter den tiden kan degeln brännas in eller "tempereras".

Tempereringen är den långsamma upphettning till arbetstemperatur (omkring 1300 grader under loppet av ungefär en vecka) genom vilken degeln till slut, ett år efter att man har börjat tillverka den, blir tålig nog att kunna användas.
Och sedan håller den bara i ungefär två månader innan den spricker sönder.

* Kalmar läns museum: Degeltillverkningen i Orrefors, en rapport

Efter något år utan degeltillverkning i Glasriket återupptogs gärningen av samma degelmakarmästare, nu i nya lokaler i Kosta.
I januari 2019 for vi på studiebesök till den nya degelverkstaden - läs mer om besöket på vår blogg (öppnas i nytt fönster).

I vårt museum finns två gamla degelformar, öppningsbara träkärl utan botten.

in English För andra språk erbjuder vi/ for other languages we offer Museets startsida Om oss Maskiner och föremål i vårt museum Om byggnaden Om glas som material och glasindustrin Om varma glastekniker - Om glasugnar - Om glasdeglar - Pressning, allmänt om - Pressglas i Sverige - "Plättbakning" - Om centrifugering av glas - Hur görs en termos? Om kalla glastekniker Länkar Litteraturlista Nedladdningsbart, kataloger (öppnas i nytt fönster) museibloggen vår youtube-kanal våra 3D-modeller på sketchfab museets Facebook-grupp Kontakta oss Hitta till oss Mera om Bergdala		Om glasdeglar, tillverkning och material Smältdeglarna, de kärl som står inne i ugnen och faktiskt innehåller det smälta glaset, utsätts för väldiga påfrestningar. Dels är det varmt och dels är smält glas inte något "snällt" ämne utan är väldigt korrosivt. Väggarna i degeln är mellan 5 och 10 cm tjocka och när det är dags för smältning, efter arbetsdagens slut, är degelväggen fortfarande ungefär 1100 grader varm. Så fyller man plötsligt degeln med kalla pellets. Man kan jämföra med att man skulle ta ut en glas- eller keramikform ur ugnen, 300 grader varm, och plötsligt fylla den med kallt vatten direkt ur kranen. Och den hanteringen utsätts degeln för varje dag.
		När degeln har fyllts med kalla pellets drar man på värmen i ugnen, endera med brännare eller med el-element. Så från början har degelväggen ungefär samma temperatur rakt igenom, säg 1100 grader. Så kyler man insidan genom att fylla degeln med kalla pellets. Och sedan hettar man upp utsidan för att få fart på nedsmältningen... Dagligen. Bilden, de svartvita bilderna, kommer ur Steenberg & Simmingsköld, Glas, 1958, visar öppna deglar och en täckt degel. Täckta deglar hindrar att lösa tegelbitar från ugnens tak, valvet, faller ner i och förorenar glassmältan.
		En tumregel som kanske många av er minns från skolans kemiundervisning säger att "lika löser lika". Basiska lösningar, lut, löser upp basiska ämnen och sura lösningar, syror, löser upp sura ämnen. På samma sätt är det med glas. Glassmältor av olika sammansättning kallas också sura och basiska. Kristallglas är väldigt surt och om man smälter kristallglas i en degel av surt material kommer glaset väldigt snabbt att förstöra degeln. På samma sätt kommer ett enklare sodaglas för exempelvis en ölflaska att snabbt förstöra en degel av basiskt material. Det är kanske inte så konstigt att en glasdegel bara håller i ungefär två månader innan den spricker sönder.
		Degeltillverkningen Traditionellt har varje bruk gjort sina egna deglar men det är en grannlaga process och i slutet av 1900-talet fanns bara degelverkstaden i Orrefors kvar (*). Alla andra bruk köpte sina deglar från Orrefors. Men minnen av degeltillverkningen kan man se i många av bruksorterna, nämligen de gamla krossverken. I hembygdsparken i Hovmantorp, till exempel, står ett sådant krossverk. Det ställs höga krav på leran och den var dyr, så därför krossade och malde man gamla trasiga deglar och återanvände materialet. Krossverken, tillsammans med sliperierna, var de delar av glastillverkningen som krävde mekanisk kraft och som förklarar varför glasbruken lades nära vattendrag. Efter krossning och malning homogeniseras leran genom trampning och degeln "slås upp" för hand i en träform. Lertillverkningen med sin mognad, uppslagningen och torkningen av degeln tar ungefär ett år och först efter den tiden kan degeln brännas in eller "tempereras". Tempereringen är den långsamma upphettning till arbetstemperatur (omkring 1300 grader under loppet av ungefär en vecka) genom vilken degeln till slut, ett år efter att man har börjat tillverka den, blir tålig nog att kunna användas. Och sedan håller den bara i ungefär två månader innan den spricker sönder.
		* Kalmar läns museum: Degeltillverkningen i Orrefors, en rapport Efter något år utan degeltillverkning i Glasriket återupptogs gärningen av samma degelmakarmästare, nu i nya lokaler i Kosta. I januari 2019 for vi på studiebesök till den nya degelverkstaden - läs mer om besöket på vår blogg (öppnas i nytt fönster). I vårt museum finns två gamla degelformar, öppningsbara träkärl utan botten.