Pressglas i Sverige

Som vi nyss sett, på sidan med allmänna fakta, började glaspressen komma till Sverige på 1830-talet: först till Reijmyre, sedan till Skönvik, Kosta...

Allt verkade klart för glaspressningens triumftåg.
Man experimenterade med olika typer av pressar, olika typer av material för formar. Strömberg (Kostaglaset 1742-1916) nämner att man hade formar i lera, mässing och till slut järn.
Men man hade vissa problem: just på Kosta (skriver Strömberg) var ett problem att formarna inte höll. Till slut blev det så att brukets smed fick hand om både formar och själva glaspressningen.
Det tog drygt tio år innan Kosta presenterade "dugligt" pressglas.

På Skönvik gick det sämre. Brukets ägare, Carl Ramström, visade 1838 upp några exempel på ett möte med Industriföreningen. De närvarande affärsmännen som handlade med glas "ansågo enhälligt att dessa prof kunna uthålla jämförelse med utrikes ifrån införda af fösta kvalitet både i afseende på massans renhet, fullkomliga färgfrihet eller vackra färgning, samt formarnas noggranna utprägling".
Trots detta lyckades det inte bra: år 1842 var det sista året man pressade glas på Skönvik. Räkenskaperna visar att det årets produktion totalt bestod av 16 tallrikar, 180 ljusmanschetter, 102 saltkar. Den produktionen borde ha kunnat göras under en, högst två arbetsdagar...
Vid brukets nedläggning 1870 fanns pressen och formarna kvar, oanvända sedan närmare 30 år.

Framåt 1850-60 började det bli vanligt med pressat glas, fler och fler glasbruk skaffade pressar.
Formarna importerades ofta, men småningom blev det vanligt med svenska pressformmakare. En av de fortfarande ihågkomna hette Johan Wilhelm Bergström från Stockholm. Anledningen att ha är ihågkommen är att han signerade sina formar med IVB inne i formen: signaturen finns alltså på alla föremål som pressades i en sådan form.
Här i Småland kommer vi hellre ihåg Stenbergs gjuteri och mekaniska verkstad i Lindås utanför Emmaboda. Stenbergs formar har ofta ett märke i godset, men inte så att det syns i glaset.

Vid detta laget hade formarna blivit mera komplexa: delbara, ibland i mer än två delar, allt för att kunna tillverka föremål med "konstiga" former.
Ett exempel är denna, som är i fyra delar, och troligen gjord på Stenbergs formverkstad i Lindås:

För att en sådan pressning skulle bli lyckad, dvs att glasmassan fyllde hela grepens utrymme krävdes skicklighet - massan måste vara tillräckligt lättflytande (varm), men inte för varm, för då kunde biten fastna i formen. Formen måste förstås vara förvärmd till lagom temperatur.

Ytterligare ett par exempel: till vänster en Stenbergs-form i fyra delar för en ljusstake; till höger en tredelad form för en gräddkanna – denna form finns i utställningen.

Det pressade glaset blev allt viktigare för glasbrukens ekonomi.

I Teknisk tidskrift i april 1935 skriver Edvard Strömberg, då disponent på Strömbergshyttan:
«
[…] Vid [pressarna] ilägges glaset i graverade järnformar, pressas med en mall för att fylla formens alla detaljer, anhäftas, eftervärmes och kan därefter utan att det inpressade mönstret förstöres givas en blank yta och snart sagt vilken form som helst.
Tidigare var Amerika ensam tillverkare av ett fullgott pressglas.
De oljeeldade arbetsugnarna ha emellertid även för oss i Sverige möjliggjort framställningen av ett mycket gott sådant.
Tidigare kunde av ordinära dricksglas pressas 250 i timmen med en medelvikt av 220 gram. Numera har vikten nedbringats till 130 gram och hastigheten stigit till 400 pr timme, en god prestation av tryckaren, som för varje glas måste göra 5 olika handgrepp.
»
(min kursivering)

Låt oss göra ett räkneexempel:

Låt oss anta, för att inte överdriva, att effektiv arbetstid var ca sju timmar.

Låt oss vidare anta, för att inte underdriva, att pressglasverkstaden bestod av tre personer.

7 timmar x 400 glas = 2800 "ordinära dricksglas" per dag, eller 6,6 glas per minut, eller 9 sekunder per glas.

Om verkstaden var på 3 personer, betyder det att den totala lönekostnaden per glas motsvarade mindre än 30 sekunder (en halv minut). Till produktionskostnaden ska förstås läggas råvarukostnad, kostnad för smältning, lokal- och maskinkostnader osv – men nog är det lätt att förstå att pressglaset var en god inkomstkälla för bruken.

Vi kan också jämföra med Skönviks totala produktion år 1842, alltså 95 år tidigare: 16 tallrikar, 180 ljusmanschetter, 102 saltkar.

Läs också om de pressar vi har här i museet.

På youtube hittade jag en bra film som visar modern handpressning. De gör en skål, som kan användas som den är, men som också kan drivas ut till en assiett. Slutligen kan den "stukas" och förses med en grepe och kan kallas karamellskål. Tyvärr är speakertexten på engelska.

(ungefär 3 minuter in visas "stöpning" av det som senare blir till grepen på skålen)

Som vi tidigare sett är det uppenbart att formarna spelar stor betydelse för resultatet. Jag fann en film om pressformstillverkning också:

in English För andra språk erbjuder vi/ for other languages we offer Museets startsida Om oss Maskiner och föremål i vårt museum Om byggnaden Om glas som material och glasindustrin Om varma glastekniker - Om glasugnar - Om glasdeglar - Pressning, allmänt om - Pressglas i Sverige - Om centrifugering av glas - Hur görs en termos? Om kalla glastekniker Länkar Litteraturlista Våra utställningar museibloggen vår youtube-kanal våra 3D-modeller på sketchfab museets Facebook-grupp Kontakta oss Hitta till oss Mera om Bergdala		— — Detta är en gammal sida, klicka här för aktuell sida — — När pressen kom till glasbruken Som vi nyss sett, på sidan med allmänna fakta, började glaspressen komma till Sverige på 1830-talet: först till Reijmyre, sedan till Skönvik, Kosta... Allt verkade klart för glaspressningens triumftåg. Man experimenterade med olika typer av pressar, olika typer av material för formar. Strömberg (Kostaglaset 1742-1916) nämner att man hade formar i lera, mässing och till slut järn. Men man hade vissa problem: just på Kosta (skriver Strömberg) var ett problem att formarna inte höll. Till slut blev det så att brukets smed fick hand om både formar och själva glaspressningen. Det tog drygt tio år innan Kosta presenterade "dugligt" pressglas. På Skönvik gick det sämre. Brukets ägare, Carl Ramström, visade 1838 upp några exempel på ett möte med Industriföreningen. De närvarande affärsmännen som handlade med glas "ansågo enhälligt att dessa prof kunna uthålla jämförelse med utrikes ifrån införda af fösta kvalitet både i afseende på massans renhet, fullkomliga färgfrihet eller vackra färgning, samt formarnas noggranna utprägling". Trots detta lyckades det inte bra: år 1842 var det sista året man pressade glas på Skönvik. Räkenskaperna visar att det årets produktion totalt bestod av 16 tallrikar, 180 ljusmanschetter, 102 saltkar. Den produktionen borde ha kunnat göras under en, högst två arbetsdagar... Vid brukets nedläggning 1870 fanns pressen och formarna kvar, oanvända sedan närmare 30 år. Framåt 1850-60 började det bli vanligt med pressat glas, fler och fler glasbruk skaffade pressar. Formarna importerades ofta, men småningom blev det vanligt med svenska pressformmakare. En av de fortfarande ihågkomna hette Johan Wilhelm Bergström från Stockholm. Anledningen att ha är ihågkommen är att han signerade sina formar med IVB inne i formen: signaturen finns alltså på alla föremål som pressades i en sådan form. Här i Småland kommer vi hellre ihåg Stenbergs gjuteri och mekaniska verkstad i Lindås utanför Emmaboda. Stenbergs formar har ofta ett märke i godset, men inte så att det syns i glaset. Vid detta laget hade formarna blivit mera komplexa: delbara, ibland i mer än två delar, allt för att kunna tillverka föremål med "konstiga" former. Ett exempel är denna, som är i fyra delar, och troligen gjord på Stenbergs formverkstad i Lindås: För att en sådan pressning skulle bli lyckad, dvs att glasmassan fyllde hela grepens utrymme krävdes skicklighet - massan måste vara tillräckligt lättflytande (varm), men inte för varm, för då kunde biten fastna i formen. Formen måste förstås vara förvärmd till lagom temperatur. Ytterligare ett par exempel: till vänster en Stenbergs-form i fyra delar för en ljusstake; till höger en tredelad form för en gräddkanna – denna form finns i utställningen.

		Det pressade glaset blev allt viktigare för glasbrukens ekonomi. I Teknisk tidskrift i april 1935 skriver Edvard Strömberg, då disponent på Strömbergshyttan: « […] Vid [pressarna] ilägges glaset i graverade järnformar, pressas med en mall för att fylla formens alla detaljer, anhäftas, eftervärmes och kan därefter utan att det inpressade mönstret förstöres givas en blank yta och snart sagt vilken form som helst. Tidigare var Amerika ensam tillverkare av ett fullgott pressglas. De oljeeldade arbetsugnarna ha emellertid även för oss i Sverige möjliggjort framställningen av ett mycket gott sådant. Tidigare kunde av ordinära dricksglas pressas 250 i timmen med en medelvikt av 220 gram. Numera har vikten nedbringats till 130 gram och hastigheten stigit till 400 pr timme, en god prestation av tryckaren, som för varje glas måste göra 5 olika handgrepp. » (min kursivering) Låt oss göra ett räkneexempel: Låt oss anta, för att inte överdriva, att effektiv arbetstid var ca sju timmar. Låt oss vidare anta, för att inte underdriva, att pressglasverkstaden bestod av tre personer. 7 timmar x 400 glas = 2800 "ordinära dricksglas" per dag, eller 6,6 glas per minut, eller 9 sekunder per glas. Om verkstaden var på 3 personer, betyder det att den totala lönekostnaden per glas motsvarade mindre än 30 sekunder (en halv minut). Till produktionskostnaden ska förstås läggas råvarukostnad, kostnad för smältning, lokal- och maskinkostnader osv – men nog är det lätt att förstå att pressglaset var en god inkomstkälla för bruken. Vi kan också jämföra med Skönviks totala produktion år 1842, alltså 95 år tidigare: 16 tallrikar, 180 ljusmanschetter, 102 saltkar. Läs också om de pressar vi har här i museet. På youtube hittade jag en bra film som visar modern handpressning. De gör en skål, som kan användas som den är, men som också kan drivas ut till en assiett. Slutligen kan den "stukas" och förses med en grepe och kan kallas karamellskål. Tyvärr är speakertexten på engelska. (ungefär 3 minuter in visas "stöpning" av det som senare blir till grepen på skålen) Som vi tidigare sett är det uppenbart att formarna spelar stor betydelse för resultatet. Jag fann en film om pressformstillverkning också: