Vad görs åt miljöproblemen?

Vad gör man för att komma tillrätta med miljöproblemen runt glasbruk och annan processindustri?

Vi i Sverige brukar ofta berömma oss för vår miljömedvetenhet så låt oss se litet hur våra miljölagar har utvecklats och vad det innebär. Man kan betrakta ett av de (tidigare) vanligaste luttringsmedlen för att illustrera de svenska miljölagarnas tillkomst och utveckling, nämligen arsenik.

Genom historien har arseniken använts på många olika sätt men utan att gå in på alldeles för många detaljer kan man säga att användningen som insektsgift, i färger och som luttringsmedel i glas har varit dominerande.
Just därför att det använts som insektsgift såldes arsenik i lösvikt i kryddbodarna ända till slutet av 1700-talet då en lag infördes som sade att gifter bara fick säljas i apotek. Samtidigt var arsenik som luttringsmedel i glas väl känt och etablerat vid denna tid liksom dess effekt speciellt vid rödfärgning av glas.

1876 tillkom en ny lag, arsenikförordningen, som egentligen bestod av två olika listor med giftiga ämnen. Ämnena på den ena listan fick bara säljas av apotekare, eller av den som tillverkat ämnet, medan däremot ämnena på den andra listan fick säljas av den handlare som hade anmält att hen avsåg att handla med just det ämnet. Vidare fick gifterna på denna andra lista bara säljas mot recept eller till näringsidkare, inte till privatpersoner.

Ungefär samtidigt med arsenikförordningen började också arbetarrörelsen i Sverige att organisera sig och både säkerhet och arbetsmiljö kom att spela en stor roll. På 1890-talet kom den första arbetarskyddslagen. På den tiden var det olyckor: fall, ras, brand och liknande som var det stora problemet i arbetsmiljön - inte långsamt verkande förgiftningar.

Arsenikförordningen innehöll däremot - bland annat - bestämmelser om högsta tillåtna arsenikhalter i vissa varor. Exempelvis kunde man inte hur som helst importera tyger färgade med arsenikhaltiga färger. Detta sågs förstås inte med helt blida ögon av företagens branschföreningar och av utländska tillverkare.

Lobbyarbetet mot arsenikförordningen ledde till att 1906 års giftstadga blev en förmildrad form av arsenikförordningen. Enligt den fick vissa gifter nu säljas till privatpersoner bland annat för utrotning av flugor, råttor och liknande skadedjur. 1906 år giftstadga kom att ändras många gånger under åren fram till 1943 då en ny och omarbetad stadga kom. Denna stadga sågs över under 1950-talet och resulterade i den första mera moderna förordningen om gifter och hälsofarliga ämnen.

Ungefär samtidigt, i början av 1960-talet, började gifternas roll i arbetsmiljön uppmärksammas. Det var också då som miljöfrågorna i stort kom upp i det allmänna medvetandet. Fler och fler specialiserade miljöbestämmelser infördes inom olika områden och lagstiftningen blev mer och mer oöverskådlig.

Fyra år efter det svenska EU-medlemskapet, den 1 januari 1999 kom så en samlad miljölagstiftning - miljöbalken - som dels ersatte sexton olika svenska miljölagar med en enda och dels anpassade svensk miljölagstiftning till den federala EU-lagen.

Ungefär vid samma tid, omkring år 2000, började man också undersöka möjligheterna att ersätta arsenik som luttringsmedel i glas med antimon. Antimon är ungefär lika giftigt som arsenik men är svårare att förånga. Därför kommer det inte ut varken i arbetsmiljön eller i den yttre miljön lika lätt som arsenik.

Arsenik har alltså använts vid glastillverkning i flera hundra år medan vi däremot bara har haft en någotsånär sammanhållen miljölagstiftning i mindre än 20 år. Är det konstigt att marken runt glasbruken ofta innehåller ganska höga halter arsenik och även andra ämnen? Bly, till exempel, som ju ingår i kristallglas.

Det är självklart att marken runt processindustrier som till exempel glasbruk är förorenad med väldigt många olika och giftiga ämnen. Därför har man också försökt att kartlägga problemen. Sådana kartläggningar startade man med i litet mera omfattande skala ungefär år 2000 efter att Naturvårdsverket hade utarbetat en generell metod för hur man skulle gå tillväga.

Enligt denna metod klassas förorenade områden som mycket förorenade, klass 1, och sådana områden åtgärdas nu med hjälp av statliga bidrag. Av totalt nästan 3300 förorenade områden är knappt hälften - omkring 1300 - klass 1 och saneringen av dessa pågår fortfarande år 2016. När de är åtgärdade kommer man att ge sig på även de mindre förorenade klass-2-områdena. Många glasbrukstomter - som till exempel den här i Bergdala - är klass 2.
I mars 2019 analyserades marken kring Bergdala återigen. Rapporten är klar, men åtgärdsplanen är ännu inte beslutad. Men vi vet iallafall att det inte är hälsofarligt att vistas i museibyggnaden!

Men man väntar inte bara utan det pågår också forsknings- och utvecklingsarbete för att hitta sätt att hantera problemen. Exempelvis ledde Glasforskningsföreningen i Växjö ett projekt som heter "Från usch till resurs" som avslutades år 2018. Det har gjorts mindre konstglasprojekt där de "nya" resurserna/råvarorna använts.

Men än så länge får vi leva med problemen och med miljöriskerna - både vi som bor här och ni som är här på besök.

in English För andra språk erbjuder vi/ for other languages we offer Museets startsida Om oss Maskiner och föremål i vårt museum Om byggnaden Om glas som material och glasindustrin - Processerna ur ett miljöperspektiv - Miljöproblemen, historik och framtid - Varför "Glasriket"? Om varma glastekniker Om kalla glastekniker Länkar Litteraturlista Våra utställningar museibloggen vår youtube-kanal våra 3D-modeller på sketchfab museets Facebook-grupp Kontakta oss Hitta till oss Mera om Bergdala		— — Detta är en gammal sida, klicka här för aktuell sida — — Glasindustrin, vad görs åt miljöproblemen?
		Vad gör man för att komma tillrätta med miljöproblemen runt glasbruk och annan processindustri? Vi i Sverige brukar ofta berömma oss för vår miljömedvetenhet så låt oss se litet hur våra miljölagar har utvecklats och vad det innebär. Man kan betrakta ett av de (tidigare) vanligaste luttringsmedlen för att illustrera de svenska miljölagarnas tillkomst och utveckling, nämligen arsenik. Genom historien har arseniken använts på många olika sätt men utan att gå in på alldeles för många detaljer kan man säga att användningen som insektsgift, i färger och som luttringsmedel i glas har varit dominerande. Just därför att det använts som insektsgift såldes arsenik i lösvikt i kryddbodarna ända till slutet av 1700-talet då en lag infördes som sade att gifter bara fick säljas i apotek. Samtidigt var arsenik som luttringsmedel i glas väl känt och etablerat vid denna tid liksom dess effekt speciellt vid rödfärgning av glas. 1876 tillkom en ny lag, arsenikförordningen, som egentligen bestod av två olika listor med giftiga ämnen. Ämnena på den ena listan fick bara säljas av apotekare, eller av den som tillverkat ämnet, medan däremot ämnena på den andra listan fick säljas av den handlare som hade anmält att hen avsåg att handla med just det ämnet. Vidare fick gifterna på denna andra lista bara säljas mot recept eller till näringsidkare, inte till privatpersoner. Ungefär samtidigt med arsenikförordningen började också arbetarrörelsen i Sverige att organisera sig och både säkerhet och arbetsmiljö kom att spela en stor roll. På 1890-talet kom den första arbetarskyddslagen. På den tiden var det olyckor: fall, ras, brand och liknande som var det stora problemet i arbetsmiljön - inte långsamt verkande förgiftningar.
		Arsenikförordningen innehöll däremot - bland annat - bestämmelser om högsta tillåtna arsenikhalter i vissa varor. Exempelvis kunde man inte hur som helst importera tyger färgade med arsenikhaltiga färger. Detta sågs förstås inte med helt blida ögon av företagens branschföreningar och av utländska tillverkare. Lobbyarbetet mot arsenikförordningen ledde till att 1906 års giftstadga blev en förmildrad form av arsenikförordningen. Enligt den fick vissa gifter nu säljas till privatpersoner bland annat för utrotning av flugor, råttor och liknande skadedjur. 1906 år giftstadga kom att ändras många gånger under åren fram till 1943 då en ny och omarbetad stadga kom. Denna stadga sågs över under 1950-talet och resulterade i den första mera moderna förordningen om gifter och hälsofarliga ämnen. Ungefär samtidigt, i början av 1960-talet, började gifternas roll i arbetsmiljön uppmärksammas. Det var också då som miljöfrågorna i stort kom upp i det allmänna medvetandet. Fler och fler specialiserade miljöbestämmelser infördes inom olika områden och lagstiftningen blev mer och mer oöverskådlig. Fyra år efter det svenska EU-medlemskapet, den 1 januari 1999 kom så en samlad miljölagstiftning - miljöbalken - som dels ersatte sexton olika svenska miljölagar med en enda och dels anpassade svensk miljölagstiftning till den federala EU-lagen. Ungefär vid samma tid, omkring år 2000, började man också undersöka möjligheterna att ersätta arsenik som luttringsmedel i glas med antimon. Antimon är ungefär lika giftigt som arsenik men är svårare att förånga. Därför kommer det inte ut varken i arbetsmiljön eller i den yttre miljön lika lätt som arsenik. Arsenik har alltså använts vid glastillverkning i flera hundra år medan vi däremot bara har haft en någotsånär sammanhållen miljölagstiftning i mindre än 20 år. Är det konstigt att marken runt glasbruken ofta innehåller ganska höga halter arsenik och även andra ämnen? Bly, till exempel, som ju ingår i kristallglas.
		Det är självklart att marken runt processindustrier som till exempel glasbruk är förorenad med väldigt många olika och giftiga ämnen. Därför har man också försökt att kartlägga problemen. Sådana kartläggningar startade man med i litet mera omfattande skala ungefär år 2000 efter att Naturvårdsverket hade utarbetat en generell metod för hur man skulle gå tillväga. Enligt denna metod klassas förorenade områden som mycket förorenade, klass 1, och sådana områden åtgärdas nu med hjälp av statliga bidrag. Av totalt nästan 3300 förorenade områden är knappt hälften - omkring 1300 - klass 1 och saneringen av dessa pågår fortfarande år 2016. När de är åtgärdade kommer man att ge sig på även de mindre förorenade klass-2-områdena. Många glasbrukstomter - som till exempel den här i Bergdala - är klass 2. I mars 2019 analyserades marken kring Bergdala återigen. Rapporten är klar, men åtgärdsplanen är ännu inte beslutad. Men vi vet iallafall att det inte är hälsofarligt att vistas i museibyggnaden! Men man väntar inte bara utan det pågår också forsknings- och utvecklingsarbete för att hitta sätt att hantera problemen. Exempelvis ledde Glasforskningsföreningen i Växjö ett projekt som heter "Från usch till resurs" som avslutades år 2018. Det har gjorts mindre konstglasprojekt där de "nya" resurserna/råvarorna använts. Men än så länge får vi leva med problemen och med miljöriskerna - både vi som bor här och ni som är här på besök.