This website is bilingual, written both in Swedish and English. For those of you preferring another language, we provide "google translate". Be aware that automatic translation sometimes gives very odd results...

Denna webplats är tvåspråkig, finns på både svenska och englska. För er som föredrar andra språk, har vi lagt till "google translate". Kom ihåg att automatiska översättningar ibland ger konstiga resultat...

- Etsning, allmänt om - Dekaler för dekoration
- Blästring




Etsning av glas

är en dekorationsmetod som kom till Sverige under andra halvan av 1800-talet.
(Det finns en uppgift om att från och med 1894 års priskurant från Kosta finns etsat glas med nästan ända fram till 1970-talet.)

Etsningens historia
Ofta nämns den sveske kemisten Scheele som "glasetsningens fader" - redan år 1771 kunde han visa att fluorvätesyra (HF) gjorde märken på glas.
Huruvida han, eller någon annan av hans generationskamrater, gjorde något av det är inte bevisat.

Det förefaller som om etsningen som kommersiell teknik fick inträde inom den brittiska glasindustrin under mitten av 1800-talet, huvudsakligen som matt-etsning. Vid "the glass mile" i Stourbridge experimenterades det vilt med ångorna av fluorvätesyra (det finns hemska berättelser om hur man stod under tak, men utomhus, med sönderfrätta vantar, och viftade med glasbitarna i ångorna, eller syran...)
John Northwood I, verksam i Stourbridge under sena 1800-talet, förefaller ha varit en riktig Oppfinnar-Jocke (utöver att han var en mycket skicklig glashantverkare). Han uppfann flera olika glas-"maskiner", både för varmt och kallt glasarbete, däribland ett par s.k. ets-maskiner (som egentligen inte gjorde annat än ritsade i vaxreservaget på bitarna). Hans uppfinningar hjälpte tyvärr inte de stackars etsarna (de med de sönderfrätta vantarna) och deras förskräckliga arbetsmiljö.
Hur som – under JN I:s tid perfektionerade man etsningen i Stourbridge – såg den som ett valitt alternativ till gravyr – en inställning som aldrig nådde Sverige. (Här såg man etsning snarare som ett sätt att masstilverka dekorerat glas till minimal kostnad, till skillnad från slipning/gravyr).
Till den sofistikerade brittiska etsningen utnyttjade endast matt-etsning, även om det sägs att en Richardson i Stourbridge upptäckte möjligheten till blank- (eller djup-)etsning av misstag under experimenterandet.
(bild till höger: detalj av en vas från ca 1880, Th Webb & Son, Stourbridge)

detalj av vas

Etsning kan delas upp i matt-etsning och djup-etsning (som nästan alltid är blank).

Grundprincipen för båda är densamma: glaset som skall dekoreras täcks med vax där det skall vara opåverkat. Därefter doppas glaset i fluorvätesyra, vaxet tvättas av och, för blanketsade dekorer, doppas glaset i svavelsyra. (Eventuellt doppas i svavelsyran före tvättning; uppgifterna går isär.)
– Båda dessa syror är mycket obehagliga, giftiga och frätande, och det finns hemska berättelser om dålig arbetsmiljö: som enda skydd användes förkläden och gummihandskar, man använde öppna kärl och ingen extra ventilation. Det berättas om att använda syra-bad hälldes ut i närbelägna diken.
Såvitt vi kan förstå slutade man etsa med fluorvätesyra inom servis- och konstglastillverkningen i Sverige så sent som under 1980-talet.

 

Matt-etsning
gjordes ofta med ets-pasta. Etspastan består av fluorider som mals och blandas med vatten och diverse förtjockningsmedel (glycerin, melass, lera nämns) till en trögflytande smet, som är lös nog att pensla på glasen, men inte rinnig.
För s.k "stämpel-etsning" fanns mönsterplåtar (i "naturlig storlek") där det önskade mönstret lämnas orört, omgivande delar avverkas så att vaxet fastnar i dem. (jämför "högtryck", "boktryck" inom grafiken.) På en sådan plåt ströks varmt vax ut med en spatel, och stannade i fördjupningarna. Vaxet överfördes via ett pappersark till glaset. När vaxet svalnat penslades pastan på, fick sitta i 10-15 minuter, varpå pasta och vax tvättades bort i varmt vatten. Resultatet blev ett glas med ett matt mönster.
Läs mer om stämpeletsing på vår blogg, här. (öppnas i nytt fönster).
(Exempel på stämpeletsningsmönsterplåt och det färdiga glaset finns i utställningen.)

Numera blästrar man istället fram matta ytor. Steenberg skriver (Svenskt adertonhundratalglas, sid 179) att Pukeberg skaffade en sandblästringsmaskin redan 1884 för att mattera bland annat lampkupor. Denna maskin var så hemlig att arbetaren son skulle sköta den "fick underteckna en förbindelse att han skulle böta 3000 kronor den dag han för någon yppade hur apparaten fungerade". Vi har inte sett blästring som dekorationsteknik nämnd någonstans i litteraturen, inte ens rörande modernare glas (utom för planglas).

plåt med mönster för stämpeletsning
Djup-etsning
krävde också ett vaxskikt på glaset. För denna teknik doppade man först glaset i flytande vax (100-150 grader), som sedan fick svalna. Därefter ritades mönster i vaxet, glaset doppades i fluorvätesyra "lagom" länge, doppades därefter i svavelsyra som gör det blankt (eventuellt upprepas detta flera gånger), sedan tvättas vaxet av.

Det fanns olika metoder för att rita mönstret i vaxet. Historiskt, åtminstone i England och på kontinenten, gjordes det från början på fri hand.
Småningom utvecklades maskiner (från början inspirerade av de maskiner som användes för att märka upp bitar som skulle till slipning och/eller gravering) – de första maskinerna kunde bara hantera ett glas åt gången.
Den ovannämnde John Northwood I lär ha varit en av pionjärerna på den fronten. Vi har ännu inte lyckats få reda på av vilken typ hans maskiner var, men efterforskning pågår.

De äldsta svenska maskinerna (tror vi) var de sk guillocheringsmaskinerna, små mekaniska underverk som kunde hantera ett enda föremål åt gången. Mönstren åstadkoms/varierades genom att variera/förändra antalet och storleken på ett antal kugghjul.
På sidan om mönsterboken finns vad vi tror är "recept" på hur och vilka kugghjul som ska monteras för ett speciellt mönster.
Av recepten framgår att varje storlek på glas kräver en egen kugghjulskombination.

Vi har fått berättat att dessa maskiner på vissa ställen kallades "pantograveringsmaskiner", av mönsterboken förefaller det som om de på Kosta kallades "aquarellapparat".

Vi har skrivit om hur vi renoverade en (ombyggd) guillocheringsmaskin. Där finns också en film om guillochering. Läs mer här (länken öppnas i nytt fönster)

exempel på guillocherat mönster
En annan metod är den sk pantograferingen. En pantograf kan hantera många glas samtidigt - just vår kan ta 24, men det talas om sådana som tog 36 st (t.ex. i boken Reijmyre 200 år).
En pantograf som vår är både mer och mindre mångsidig än en guillocheringsmaskin, beroende av hur man ser det.
För guillocheringsmaskinen gäller att (bortsett från att den bara tar en bit åt gången) föremålet snurrar "hela tiden" – det går alltså inte få till mönster med linjer som tar slut.
Pantografen, däremot, kan i alla ögonblick dra tillbaka ritstiften; alltså kan den ha linjer som plötsligt avslutas. Pantografen återger det mönster som förlagan har, i det antal (runt glaset) som där finns ritstift monterade.
(Man skulle alltså kunna tänka sig flera olika serviser med samma motiv, men i olika antal mönsterbilder: 3 st Elon, 4 st Elon, 5 st Elon eller, som det faktiskt var, 6 st Elon runt varje glas.)
Ett underbart resultat av pantografens konstruktion är att ett (endast ett) mönster, anbringat (etsat? graverat?) på en plåt passade till alla storlekar och modeller av glas - läs mer på "Pantografen, så funkar den". Där finns också en film.

Pantografen måste vara det ultimata verktyget i glasbrukens "vackrare vardagsvara"-deltagande, även om maskinerna fanns långt innan det konceptet fanns.

exempel på mönsterplåt

Såvitt sett har de svenska glasbruken inte använt etsningstekniken som en komplex mönstringsteknik (i motsats till de brittiska bruken), men den har likväl varit i flitig användning – på Kosta från tidigt 1900-tal till ca 1980.
I en av Åfors priskuranter anförs just billigheten som en fördel.

De svenska glasbruken har alltså använt båda dessa typer av maskiner för att förbereda för etsning.
Maskinernas olika konstruktion resulterar i helt olika mönstertyper - om hur en kan skilja dem åt går att läsa på sidan Guillocherat eller pantograferat - vad skiljer mönstren?

Under 1940-talet började fotografen John Selbing, verksam vid Orrefors, att experimentera med en annan metod att skydda glasytan mot ets-syran. Det resulterade år 1952 i ett patent. Läs mer om Selbing och hans metod här.


Vi tror inte att Bergdala har etsat glas i någon större utsträckning.


Källor:
  • Hajdamach: British glass 1800 – 1914
  • Kaijser: Anteckningar från studier vid Reijmyre Glasbruk
  • Reijmyre glasbruk – formgivare, konstnärer och yrkesmän under 200 år
  • Steenberg och Simmingsköld: Glas
  • Steenberg: Servisglasets modellförändringar, ur boken Modernt svenskt glas från 1943
  • Steenberg: Svenskt adertonhundratalglas
  • Strömberg: Kostaglaset 1742-1916