This website is bilingual, written both in Swedish and English. For those of you preferring another language, we provide "google translate". Be aware that automatic translation sometimes gives very odd results...

Denna webplats är tvåspråkig, finns på både svenska och englska. För er som föredrar andra språk, har vi lagt till "google translate". Kom ihåg att automatiska översättningar ibland ger konstiga resultat...

- Etsning, allmänt om
- Betsning och lystring
- Blästring
- Dekaler för dekoration




Blästring

Idag används blästring som ett alternativ till traditionell gravyr, då en önskar matta ytor.

Blästringen, patenterad av B.C. Tilghman 1870, beskrivs i "Uppfinningarnas bok" från 1901: Mycket billigare och lättare (än etsning) är det att utsira glaset medelst användning av sandbläster, ett sedan 1871 användt förfaringssätt, som hotar att alldeles undantränga glasetsningen.
Man beskriver därefter hur blästringen i princip härmar vinden i att strandnära hus får sina glasrutor mattslipade av den af stormen uppjagade sanden och hur olika maskiner konstruerats för ändamålet. Vidare beskrivs hur man behöver förbereda arbetet om vissa teckningar skola framträda i matt ton på genomskinlig grund eller tvärt om, måste de ställen, som skola förblifva ogenomskinliga täckas med papper. Skyddspapperet klistras på det objekt som skall blästras och man låter henne nu på rullar eller en liten vagn långsamt passera fram och tillbaka förbi sandblästermaskinens mynningsrör, hvarvid det påklistrade pappersmönstret rätt länge gör motstånd och förblir oskadt, medan däremot den omgifvande grunden genom sandens häftiga anlopp mattslipas.

blästringsmall från Pukeberg

Sandblästringen infördes enligt minnesskriften "Pukebergs Glasbruk" från 1946 vid Pukeberg år 1884 för dekoration, troligen av lampkupor.
Men enligt Elisa Steenbergs licentiatavhandling från 1952 (Svenskt adertonhundratals glas) inköptes "blästerprovarrör" till Reijmyres glasbruk redan i början av 1850-talet. Detta kan tyda på att Reijmyre hade någon form av sandblästringsteknik igång redan 30 år före Pukeberg.
Oberoende av vilket bruk som var först ansåg man vid Pukeberg tekniken vara så viktig att J.A.Jonsson, han som skötte blästringen, fick underteckna en förbindelse att böta 3000 kronor om han yppade hur den fungerade. Det var nästan tio (10) årslöner...

Bilden här bredvid föreställer en blästrings-mall använd vid Pukebergs glasbruk. Mallen finns i Kulturarvscentrum i Växjö.


I boken Ett samhälle kring hyttan, Rosdala Glasbruk 1895-1980 (sid 31) finns en ordrik beskrivning av hur blästrings-"mallar" framställdes och användes. Berättare är Hugo Fransson, född 1905:

 "

Det var intressant att se hur han ["farbror Wendler" min anm.] på en tjock plåtskiva, som var belagd med vax med skarpa pincetter och en vass kniv skar genom vaxet ner till plåten och på så sätt gjorde olika figurer och mönster. Sedan slog han en vätska över vaxet och när jag frågade, om det var vatten, så sade han att det kallades saltsyra och att jag inte fick gå för nära för det var farliga saker. Saltsyran trängde genom de tunna skåror och prickar han gjort i vaxet och frätte ner någon millimeter i plåten och åstadkom ett mönster. Efter någon tid gjorde han plåten ren från saltsyra och vax och då såg man att plåten var full av vackra mönster. Den beströks sedan med någon slags vit deg, liknande kitt. När detta skavdes bort fanns färgen endast kvar i de håligheter som bildade mönstret. På plåten lades sedan ett pappersark och på detta ett halvcentimetertjockt mattstycke. Därefter vevades alltsammans genom en mangelliknande maskin, som åstadkom att papperet trycktes ner i håligheterna i plåten och på papperet satt nu färgen i vackra mönster. Papperet klipptes i stycken med ett mönster på varje del. Det klistrades så fast med färgen in mot glaset på t ex pendelskärmar, tulpaner o s v. Därefter drogs papperet försiktigt bort från glaset och den den färgliknande deg som bildade mönstret. När mönstret applicerats på ett visst antal glas, forslades de upp till mattkammaren, där Wendlers mehjälpare, Anders i Skjuteränga, hade sin gärning. Där uppe fanns den stora mattmaskinen. Denna maskin av tysk konstruktion var mycket sinnrik. Den var avdelad på mitten och båda delarna hade en lucka. Inuti maskinen fanns en genomgående axel. På denna axel sattes fast brädstycken längs med och på båda sidor av axeln och på dessa brädstycken var järnpiggar applicerade. Piggarna var avsedda till att hålla fast glasen plant mot träskivan, så att sanden inte kunde tränga in inuti glasen under mattningens gång. När den ena delen var färdigmonterad med glas, sattes denna igång. Axeln med träskivorna snurrade nu runt under det att fin sand sprutades in i maskinen och på glasen från tre håll. Under det att maskin nummer ett var igång, fylldes den andra med glas o s v. Eftersom sanden inte kunde tränga igenom färgdegen sågs nu, när glasen blivit rentvättade, en vacker dekor klart avteckna sig mot den för övrigt mjukt matterade ytan.

   "

blästrad skärm till fotogenlampa
I ovanstående beskrivning finns fler intressanta uppgifter:
  • allmänt: hur lik hela proceduren är stämpeletsning (öppnas i nytt fönster): applicera en resist på en mönstrad plåt, överföra resisten (via ett papper) till föremålet som ska mönstras.
  • här finns en tydlig beskrivnng av hur mönsterplåtar etsas - något som vi alltjämt undrar mycket över vad gäller våra pantografplåtar (öppnas i nytt fönster). (Vi tror dock fortfarande att en del av de plåtarna är graverade.)
  • "någon slags vit deg, liknande kitt"; "färgdeg": vi vet ju inte vad den innehöll, men vi vet iallafall att resisten var mjuk, och att de inte använde vax. Men vad kunde det ha varit? (Vi har hört att, på Åfors, de ibland använde tapetklister.)


Idag är blästringen väl känd och etablerad och man inte hänvisad till sand; det finns ett stort antal blästermedel att välja bland med olika egenskaper. Vanligt är att använda ett finfördelat pulver av korund (aluminiumoxid, Al2O3) eller kiselkarbid (SiC).
För att kasta pulvret mot glasytan med tillräckligt hög hastighet (omkring eller över 50 m/s) kan man endera använda ett snabbt roterande hjul med skovelblad eller, vanligare, tryckluft.

Som synes på bilden här bredvid används normalt sett skåp för blästringen. Blästermedlet kan återanvändas flera gånger.

blästersystem med skåp

Eftersom mönstret finns i själva glaset – det är inte pålagt utanpå som exempelvis ett tryckt eller brännlackerat mönster – kan det inte avlägsnas utan att man faktiskt avverkar glaset.
Därför passar blästring bra då man vill vara säker på att mönstret sitter "för all framtid" som exempelvis på donationsskylten bredvid vår pantograf.

schablonen som använts till skylten
blästrad skylt i museet

Man använder numera inte bara papper som reservage utan schabloner tillverkas av både papper, plast och gummi och man kan även använda sig av en ljuskänslig emulsion, en fotoresist, som exponeras med ultraviolett ljus varefter man kan tvätta bort de delar som skall blästras.
Fotoresisten tillåter mycket detaljerade mönster med fina linjer och kan också användas på objekt med komplicerad form. Processen är dock komplicerad.

Den lilla jordgloben här intill var en gång en del av en billig, massproducerad bordslampa.
Hur den gjordes vet vi inte, men den är med största sannolikhet "helautomatiskt" blästrad.

en liten, blästrad jordglob
Dessutom kan man använda så kallad fristråleblästring, en teknik där man arbetar med ett handhållet tryckluftmunstycke och som kan ge en mycket tunn blästerstråle.
Med den tekniken har man i stort sett samma frihet att utforma dekoren som man har vid gravering med handstycke.

Stora partiklar kommer att ge en grov ytstruktur och kan dessutom användas för att ge mönstret ett tydligt djup. Om man istället väljer små partiklar i sitt blästermedium fås en annorlunda ytstruktur och bara en väldigt liten avverkning av glaset.
För att åstadkomma de mest avancerade mönstren kan blästringen utföras i många steg med olika kombinationer av hastighet och partikelstorlek.
En sådan blästring kräver dock kontinuerlig kontroll av ett erfaret öga och kan än så länge inte användas för massproduktion utan är reserverad för konstnärer som arbetar manuellt med enstaka, unika, objekt.