Bergdala glastekniska museum


BESÖK OSS
till museets startsida

För andra språk erbjuder vi/ for other languages we offer


- Om glasugnar
- Om glasdeglar
- Pressning, allmänt om
- Pressglas i Sverige
- Om centrifugering av glas
- Hur görs en termos?




Glaspressning, vad är det?

Först och främst är det en så kallad "bra fråga" – du får troligen olika svar beroende på vem du frågar. Längre ned på sidan finns en möjlig definition.
Förmodligen har man alltid "pressat" märken i glas: redan innan glasblåsarpipan var uppfunnen tillverkades kärl med "märken" på utsidan.
Senare finns otaliga exempel på sigillmärkt glas: en glasplutt som fått ett märke av en inpressad stämpel.

Så är det språkbruket: åtminstone från 1700-talet finns "prässat" glas nämnt i svenska texter.
Ur sammanhanget kan utläsas att det förmodligen inte handlat om pressat i dagen bemärkelse – snarare handlade det om antingen gjutet (eller "stöpt", som det ibland kallas), dvs solida glasbitar gjorda i form, till exempel flaskproppar, eller, litet senare, om vad som idag kallas "fastblåst", dvs blåst i en öppningsbar form som har mönster på insidan. (Normalt snurras posten i formen medan man blåser, för slätast möjliga resultat.)

Nedan några exempel: en gjutform (med det kalla trollet i), Bergdalatrollet färdigt och en vas från Iittala som uppenbarligen inte blivit snurrad i formen.
blåst flaska med sigill
montage av gjutet och fastblåst

Men varför en massa text som inte handlar om pressning?
Jo, för det finns så många missförstånd, något som inte blir mindre av att många böcker inte skiljer ordentligt på begreppen.

En tänkbar definition är följande (en aning bearbetad variant av vad som står i skriften Pressglas):
Pressglas är glasföremål som formats i en mekanisk glaspress. Glasmassan läggs i en gjutjärnsform, som svarar mot glasets yttre form, och pressas ut med en pressdorn (malle) av gjutjärn eller grafit, vilket ger glaset dess inre form.
Tekniken ger en glasprodukt där den inre och yttre formen är oberoende av varandra, till skillnad mot formblåst glas där insidan följer den yttre formen.
Den inre ytan som skapas av mallen är oftast slät, men i vissa fall har mallen glasbrukets märke, ett mönster eller till och med en helt annan form. Ett exempel är citruspressar.
Den yttre dekoren skapas av gjutjärnsformen.
Delade pressglasformar möjliggör att man exempelvis kan tillskapa ett ben eller hänkel redan i formen, vilket är tidsbesparande.
Mallen måste kunna lyftas ur den pressade produkten, och måste alltså ha sidor som är raka, eller, vanligast, en nedåt avsmalnande form.
En hel- eller halvmekaniserad glaspressning utförs med en robot. Vid denna typ av pressning används flera formar som är placerade på ett roterande bord (karusell). Detta är vanligt vid vannasmältning för att göra många glasprodukter på kort tid.

en konisk malle

Pressar, som vi förstår dem idag

I början av 1800-talet började man experimentera med pressar (för att snabba på produktionen) i USA – från ca 1825 och flera år framåt togs det ut ett antal patent. Europa hängde på, och ryktet nådde Sverige. Enligt många historier (tyvärr inte belagda fullt ut) skickades en Joachim Åkerman ut på studieresa år 1834. Han återkom med, ja vadå? en hel press, ritningar, en modell – uppgifterna går isär, men man vet att Åkerman hjälpte Reijmyre glasbruk att, som första svenska bruk, skaffa en handmanövrerad press år 1836. Läs mer om pressningen i Sverige på sidan pressglas i Sverige.

Pressar har förekommit i mång olika modeller:
Teckningen till höger visar en äldre, ganska primitiv, modell - här är hävarmen för mallen monterad överst. På de flesta modernare pressar, som våra, sitter hävarmen vid sidan.
De flesta moderna pressar har också fjädrar för att skydda formarna från att pressas sönder.

Småningom blev de försedda med tryckluft, för att underlätta för "tryckaren". Då visade det sig att det nog iallafall fanns ett mått av hantverkskunnande... en anekdot berättar att man vid en press i Kosta blev tvungna att ställa trycket på 80% för att sedan låta en människa göra det sista trycket.

teckning av en press 1830-talet

Olika sätt att utnyttja tekniken:

Pressformar var (och är) dyra verktyg.
De är oftast gjorda i gjutjärn, dels för att hålla värmen (formen måste hålla ca 400oC för att ge bästa resultat), dels för att hålla länge.
I pressglasets barndom var mönstren ofta heltäckande – på detta sätt kunde man använda sämre glasmassa: orenheter var svåra att se på de övermönstrade produkterna.
Till de första formarna hörde förstås enkla skålformar, men snart lärde man sig att göra mera komplicerade formar. De blev delbara, för att man skulle kunna göra till exempel gräddkannor med hänkel.
Med sådana delade formar är det mycket viktigt att formdelarna passade exakt med varandra. Om det blir de minsta glipa kommer skarvarna att synas tydligt. Glaset sliter på formarna, så de måste skötas noggrant, putsas och smörjas.
Ibland "eldpolerades" pressgodset, bland annat för att få bort skarv-märkena.

Man lärde sig också att utnyttja en enda form för att framställa flera modeller: "skålen" som kom ur pressen kunde användas som den var; den kunde värmas in och drivas till flatare varor (eller andra former); den kunde förses med ben – den kunde till och med förses med olika ben, och då marknadsföras som helt olika produkter.

Ibland användes de pressade bitarna som råglas för slipning; det gick fortare, och man behövde inte avverka så mycket glas i sliperiet för att få fram de djupa skären.

Det har förstås också pressats extremt enkla saker – på Kosta tillverkades takpannor, till exempel. (se bilden här bredvid)
Här på Bergdala har det pressats en hel del enkla bitar också – de avlånga grejorna i ljusgult och ljusblått (i utställningen) ingår i det 150 meter långa konstverket "Klaravagnen" som pryder den äldsta våningen på tunnelbanestationen T-centralen i Stockholm. Konstverket designades av Erland Melanton och Bengt Edenfalk, de flesta plattorna gjordes på Skrufs glasbruk (men några gjordes här i Bergdala). Det fanns på plats 1958. (En värld under jord; Spårvägsmuseet i Stockholm.)

saltkar, pressat i ett stycke

takpannor från Kosta

Pressglas - men det finns väl inte längre?!?

En vanlig föreställning är att pressglasets storhetstid var under 1920-30-talen, men det beror på hur man ser det: idag har pressarna automatiserats, med de har fortfarande sin plats även inom konstglasindustrin – på Målerås pressar man flera olika modeller med handkraft.
Inom industrin är (automatiserad) pressning mycket vanlig. Om du har ett ungsfast glasfat kan du förmodligen känna skarven mellan malle och form.
Även "fastblåsning i form" försvarar sin plats: se bilden från Iittala ovan.
I den moderna emballageglasindustrin: alla emballageglas med olika beteckningar, tex ättiksflaskor med sina graderingar, varumärken osv kan kallas fastblåsta, i helautomatiska maskiner.

Mer att läsa, med många fler bilder, finns på sidan pressglas i Sverige

Läs också om de pressar vi har här i museet.



Källor:
  • Hajdamach: British glass 1800 – 1914
  • Lersjö: Pressat glas
  • Steenberg och Simmingsköld: Glas
  • Steenberg: Svenskt adertonhundratalsglas
  • Strömberg: Kostaglaset 1742-1916
  • Tait: 5000 years of glass
  • Pressglas