This website is bilingual, written both in Swedish and English. For those of you preferring another language, we provide "google translate". Be aware that automatic translation sometimes gives very odd results...

Denna webplats är tvåspråkig, finns på både svenska och englska. För er som föredrar andra språk, har vi lagt till "google translate". Kom ihåg att automatiska översättningar ibland ger konstiga resultat...

- Om glasugnar
- Om glasdeglar
- Pressning, allmänt om
- Pressglas, några exempel
- Om centrifugering av glas




Glaspressning, vad är det?

Pressat glas är känt sedan urminnes tider – det finns ett par supertunna mussselskalsformade skålar från Egypten, ca 1300 år fvt. "Undoubtedly cast" (tvivelsutan gjutna) skrivs det i boken 5000 years of glass, men hur "gjuter" man en skålformad bit så att resultatet blir "supertunt"?
En logisk tanke är att man "pressar"...

Tusen år yngre är de små fat med mönster i botten, som dateras till ca 500 fvt. Dessa var relativt vanliga (dvs det finns relativt många fynd) från Persien.
Man vet förstås inte precis hur de gjordes, men de är gjorda i form, och är tunna, så de kan alltså inte vara gjutna på det sätt som vi förstår "gjutet". Det är heller inte troligt att de är blåsta, eftersom glasblåsarpipan, såvitt vi vet, inte var uppfunnen vid den tiden.

Det finns även många exempel från allra tidigaste tid (och ända fram till nutid) på gjutna plattor med mönster från "stämplar", men de kan kanske inte räknas som "pressade".

Med ett ungefär tvåtusenårigt hopp landar vi i svenskt 1700-tal: nu börjar det ibland talas om "prässat" glas, men man antar att det snarare handlade om antingen gjutet (eller "stöpt", som det ibland kallas), dvs solida glasbitar gjorda i form, till exempel flaskproppar, eller, litet senare, om vad som idag kallas "fastblåst", dvs blåst i en öppningsbar form som har mönster på insidan. (Normalt snurras posten i formen medan man blåser, för slätast möjliga resultat.)

Som vi ser på bilden till höger försvarar "fastblåsningen" sin plats än idag. Bilden föreställer en Aalto-vas från Iittala i Finland. Dessa vaser tillverkas fortfarande hantverksmässigt.
Iittalas Aalto-vas är fastblåst

Pressar, som vi förstår dem

I början av 1800-talet började man experimentera med pressar (för att snabba på produktionen) i USA – från ca 1825 och flera år framåt togs det ut ett antal patent. Europa hängde på, och ryktet nådde Sverige. Enligt många historier (tyvärr inte belagda fullt ut) skickade en Joachim Åkerman ut på studieresa år 1834. Han återkom med, ja vadå? en hel press, ritningar, en modell – uppgifterna går isär, men man vet att Åkerman hjälpte Reijmyre glasbruk att, som första svenska bruk, skaffa en handmanövrerad press år 1836. Andra bruk följde efter, och till Kosta kom första pressen år 1839. De tidiga pressarna och/eller pressformarna var inte utan problem, men så småningom tillverkades pressglas vid nästan alla svenska bruk.
I Tekniska Museet finns en press från Kosta, daterad till ca 1860, som är mycket lik den vi har här. Vi har "fixat" en del med vår press, men den är långt ifrån färdigrenoverad. På vår projektblogg finns en del att läsa, med bilder.

Teckningen till höger visar en annan modell - här är hävarmen för "mallen" (det har sagts oss att den delen som kommer uppifrån kallas "en malle") monterad ovanför, på de flesta modernare pressar, som vår, sitter hävarmen vid sidan. Pressen kallas då "excenterpress". - Excentermodellen var behäftad med barnsjukdomar: det sägs (Strömberg: Kostaglaset 1742-1916) att det var problem med dem, så de (Kosta) återgick till den ursprungliga konstruktionen.

teckning av en Kosta-press 1830-talet

Olika sätt att utnyttja tekniken:

I pressglasets barndom var mönstren ofta heltäckande – på detta sätt kunde man använda sämre glasmassa: orenheter var svåra att se på de övermönstrade produkterna.

Ibland användes de pressade bitarna som råglas för slipning; det gick fortare, och man behövde inte avverka så mycket glas i sliperiet för att få fram de djupa skären.

Man lärde sig också att utnyttja en enda form för att framställa flera modeller: "skålen" som kom ur pressen kunde användas som den var; den kunde värmas in och drivas till flatare varor (eller andra former); den kunde förses med ben – den kunde till och med förses med olika ben, och då marknadsföras som helt olika produkter.
Det finns många exempel på komplicerade former – man kunde pressa gräddkannor med handtag i ett stycke, saltkar som det härintill.
För fler bilder och mera detaljer se pressglasexempel

Det har förstås också pressats extremt enkla saker – på Kosta tillverkades takpannor, till exempel. Här på Bergdala har det pressats en hel del enkla bitar också – de avlånga grejorna i ljusgult och ljusblått (i utställningen) ingår i det 150 meter långa konstverket "Klaravagnen" som pryder den äldsta våningen på tunnelbanestationen T-centralen i Stockholm. Konstverket designades av Erland Melanton och Bengt Edenfalk, de flesta plattorna gjordes på Skrufs glasbruk (men några gjordes här). Det fanns på plats 1958. (En värld under jord; Spårvägsmuseet i Stockholm.)

resultatet

Pressglas - men det finns väl inte längre?!?

En vanlig föreställning är att pressglasets storhetstid var under 1920-30-talen, men det beror på hur en ser det: idag har pressarna automatiserats, med de har fortfarande sin plats även inom konstglasindustrin – Snöboll är ett typiskt exempel från Kosta.
Det finns uppgifter om att Reijmyre alltjämt använder handpress för en del av sitt ordinarie sortiment.
Även "fastblåsning i form" försvarar sin plats: se bilden från Iittala ovan – för att inte tala om bruksglasindustrin: alla emballageglas med olika beteckningar, varumärken osv.

Mer att läsa, med många fler bilder, finns på pressglasexempel



Källor:
  • Hajdamach: British glass 1800 – 1914
  • Lersjö: Pressat glas
  • Steenberg och Simmingsköld: Glas
  • Steenberg: Svenskt adertonhundratalsglas
  • Strömberg: Kostaglaset 1742-1916
  • Tait: 5000 years of glass