This website is bilingual, written both in Swedish and English. For those of you preferring another language, we provide "google translate". Be aware that automatic translation sometimes gives very odd results...

Denna webplats är tvåspråkig, finns på både svenska och englska. För er som föredrar andra språk, har vi lagt till "google translate". Kom ihåg att automatiska översättningar ibland ger konstiga resultat...

- Processerna ur ett miljöperspektiv
- Miljöproblemen, historik och framtid




Glasindustrin, varför blev den en miljöbov?

Från råvarorna till färdigt glas

  1. Glastillverkning innebär för det första att man skall smälta ner en glasmassa som består av en blandning av sandkorn med smälttemperatur över 2000 grader, soda med en smältpunkt omkring 850 grader och kalk med smältpunkten 825 grader.
  2. Sedan skall man med olika metoder bearbeta det mjuka, halvflytande glaset. Under bearbetningen har det ungefär samma konsistens som sirap.
  3. Tredje steget är att kyla ner föremålet så långsamt att det inte byggs in spänningar som kan göra att det självspricker eller till och med exploderar.
  4. I det sista steget skall man så göra en (eventuell) kall dekoration eller annan slutbearbetning. Det kan vara slipning, etsning, blästring, målning eller någonting annat.

Blanda glasmängen

Blandningen av sand, soda och kalk kallas för "mäng". Fram till ungefär 1970-talet var det mycket vanligt att de enskilda glasbruken blandade råvarorna själva i speciella "mängkammare". Vid museets närmaste gavel på hyttbyggnaden, finns en lastbrygga. Det var via den lastbryggan som sanden och alla de andra råvarorna för mängen togs emot på Bergdala glasbruk.

För att smältningen skall fungera när man har så väldigt olika material som i glas måste sanden, sodan, kalken och alla de andra beståndsdelarna vara väldigt finkorniga. I mängkamrarna fanns därför inte bara behållare och blandare för olika material utan även krossar och kvarnar. När man krossar och blandar torra pulver som dessa så dammar det. Så länge som de enskilda glasbruken blandade sin egen mäng kom det alltid att damma en hel del om hanteringen, och om mängen skulle innehålla bly eller arsenik eller ... så kom damm som innehöll dessa ämnen automatiskt att komma ut i omgivningen och hamna på marken runt glasbruket.

Arbetsmiljön inne i mängkamrarna var inte heller den bästa, för att uttrycka sig milt.

Numera är det väldigt ovanligt att små glasbruk blandar sin egen mäng eller som man säger "använder lösmäng". Istället köper man färdigblandade pellets från företag som är specialister på att sätta samman recept på glas med speciella egenskaper. Pelletterna ser ut som små kulor med en diameter av några millimeter och innan de levereras siktar man bort de minsta partiklarna. Damningen och utsläppen till den omgivande miljön har därför minskats radikalt. Samtidigt har arbetsmiljön inne i glasbruken också blivit mycket bättre.

De företag som tillverkar glaspelletterna har hårda krav på sig vad gäller utsläpp av damm. Och eftersom de är specialister just på att hantera farliga pulver av olika slag är de också specialister på att förhindra utsläpp.

Men vid ett bruk som Bergdala, där man hanterade lösmäng under 80-90 år, finns det naturligtvis kvar gammalt damm i marken sedan förr.

mängkammare på 1950-talet

inlägg till smältning på 1950-talet

Smältningen

När man smälter mängen bildas det en hel del gas och de här gaserna bildar bubblor i glassmältan. Man vill oftast inte ha bubblor i det färdiga glaset. Därför måste man se till att glaset under smältningen är så lättflytande att bubblorna kan stiga till ytan och försvinna. Dessutom måste man vänta så länge innan man börjar arbeta med glaset att alla bubblorna verkligen har haft tid på sig att försvinna. Det här kallas för att glaset "luttras" och man kan tillsätta speciella luttringsmedel för att göra det extra lätt för blåsorna att bubbla upp genom smältan och försvinna.

För att glaset skall vara ordentligt lättflytande under luttringen så har man gärna en extra hög temperatur. På samma sätt som oljan i stekpannan blir mer och mer lättflytande ju varmare den blir, blir också glaset mer och mer lättflytande då temperaturen höjs. Därför smälter man gärna glaset vid en temperatur som är omkring eller drygt 200 grader högre än den temperatur man vill ha när man arbetar med glaset. Så om man vill att glaset skall vara 1100 grader när man tar ut det ur ugnen så kanske man smälter det, och luttrar det, vid 1300-1350 grader. För vissa glaskvaliteter kan smält- och luttringstemperaturen vara så hög som över 1500 grader.

Vid så hög temperatur kommer en hel del ämnen att förångas. De gaser som lämnar glasugnen och till slut kommer ut i skorstenen kommer då att innehålla en del ohälsosamma ämnen. Finns det bly i glaset kommer en del av blyet att förångas och komma ut i skorstenen. Samma sak gäller för arsenik, antimon och massor med andra ämnen som tillsätts för att ge glaset önskade egenskaper.

När gasen sedan kallnar under passagen upp genom skorstenen kommer flera av de här ämnena att kondensera igen och falla ner som ett fint damm i närheten av bruket. Det här dammet är så fint så det är osynligt.

Mycket arbete läggs ner på att ersätta de allra farligaste ämnena i glas med andra, som är mindre farliga men som ändå kan ge glaset samma egenskaper.

Numera, när de flesta smältugnarna är elektriska och när mängen mest består av pellets har den här sortens utsläpp minskats en hel del. Men vid ett bruk som Bergdala som har varit i drift i mer än 120 år är det självklart att det har kommit ut många kilo av oönskade ämnen genom skorstenen.

Varmbearbetningen

Den manuella bearbetningen av glaset - glasblåsningen - är det mest spektakulära steget i processen. Vid större glasbruk än Bergdala kan man se hur tillverkningen av glaspjäser organiserats i arbetslag där varje person i laget har sin speciella uppgift. Ett sådant arbetslag kallas "en verkstad" och kan innehålla anfångare, uppblåsare, benmakare, mästare och flera andra olika specialister.

Temperaturen i smältugnen är visserligen lägre när man arbetar med glaset än den var under nedsmältning och luttring, men en liten del av tillsatsämnena kommer att förångas även under den här fasen.

Under bearbetningen förloras alltså en liten aning av glaset i form av gas, helt enkelt därför att det är så väldigt varmt. När den gasen kallnar kondenseras ämnena och bildar ett mikroskopiskt damm som hamnar i närheten av bruket. En del varmt glas slås av eller klipps bort och hamnar i vatten i hinkar och byttor och annat inne i hyttan.

Vatten är ett fantastiskt ämne. Vatten kan lösa upp nästan vad som helst, järn och koppar, guld och silver. Men en del saker löses väldigt långsamt. Också glas löses långsamt upp av vatten. Om det alltså finns ett väldigt finkornigt damm av glas på marken runt glasbruket så kommer regnvattnet långsamt att lösa upp det glaset och när glaset löses upp kommer de farliga tillsatsämnena ut i vattnet. Ju mera finkornigt dammet är desto fortare sker upplösningen.

Runt alla glasbruk som har varit i drift mer än hundra år finns det sådant finkornigt glasdamm i marken. En del har kommit från mängkammaren, en del har kommit genom skorstenen och en del har kommit ut genom dörrar och fönster. Därför skall man vara litet extra försiktig när man vistas på eller leker runt glasbruk.
Det gäller vid alla glasbruk och, faktiskt, vid alla andra processindustrier också!

början till en kanna (1950-talet)

Kallbearbetningen

När en glaspjäs - vad det än är, nästan - har blivit färdig på "den varma sidan" och har fått kallna i kylröret är det dags för kantslipning, planing, att slipa bort puntelmärken och liknande.
Även nu bildas det damm, men slipdammet är mycket grövre än det som bildas när gaser som har avgivits från det varma glaset kondenseras så det här dammet faller ner ännu närmare glasbruket.

Eftersom det här dammet blir ganska grovt kommer det att lösas upp väldigt långsamt men å andra sidan kan det bli ganska mycket. När man slipar bort puntelmärket från ett vanligt enkelt dricksglas kan det behöva slipas bort ett helt gram glas innan bottnen har blivit slät och snygg. Då blir det ganska lätt att räkna ut hur mycket glasdamm det blir på en timma eller en dag eller ett år.
En del praktpjäser kan vara skärslipade vilket innebär att man har slipat fram ett djupt mönster och då har man tagit bort väldigt mycket glas som har blivit till ett fint slipdamm.

På centrifugerade, gjutna eller pressade glas behöver man normalt sett inte slipa bort lika mycket som från blåsta glas. Vissa produkter måste kanske inte slipas alls.

kanten på ett glas slipas (1950-talet)

Rester, avklipp och kross

Speciellt under varmbearbetningen bildas det glasrester. Piporna putsas från glasrester för att vara rena innan nytt glas fångas an, kanter klipps. I möjligaste mån håller man isär olika färger så att det skall bli enkelt att återanvända men det är inte alltid möjligt. Dessutom blir det alltid en del glas som går sönder och måste kastas.

Utanför alla glasbruk finns det deponier, glastippar, ställen där oanvändbart kross likaväl som smältrester, avslag och avklipp och liknande har lagts. Det är först under de senaste årtiondena som man regelmässigt samlar allt glasavfall i containers och kör det till centrala deponier där det tas om hand på ett professionellt sätt.

I glastipparna hittar man både sådant glas som är vasst, sådant som är misslyckat och kanske läcker ut giftiga tillsatsämnen därför att smältningen eller något annat steg i processen gick fel och sådant som "bara" inte kan återanvändas därför att det är blandade färger eller liknande.

Här i Bergdala har glas slängts på "glastippen" sedan 1889 och fram till slutet av 1900-talet. Det är drygt hundra år.
Det är kanske inte så konstigt att det har blivit en hel del och att man inte kan veta exakt var man har slängt det.

Därför är vissa delar av området här avspärrat, med marginal, men tänk på att marken och vattnet nära ett glasbruk alltid kommer att vara förorenad i viss grad.

kanten på en kanna klipps (1950-talet)

Men vad görs åt det, då? Läs vidare på sidan Miljöproblemen, historik och framtid!



Bilderna i högerspalten kommer från en serie bilder från Orrefors (troligen sent 1950-tal). Vi har satt ihop ett bildspel, som kan ses här. (Endera dagen kommer dessa bilder att finnas på denhär sidan också...)